..." ur bilstereons innandöme dånade låten " är det konstigt att man längtar bort någon gång " och genast började de nostalgiska strömningarna fortplanta sig i min kropp, och tankarna om fornstora dagar började göra sig gällande då livet fortfarande var att hiva bärs, lira tung metall och omge sig av ett gäng vilda hormonstinna groupies som dansade barbröstade på borden var kalla fakta. De rödvit brokiga kreaturen såg på mig med sina stora snälla chockladbruna ögon och undrade i sitt stilla kosinne vad jag var för lustig pajas som hade där att göra. Snacka om att vara malplacerad. Naturligtvis så fick dom undra bäst fan dom ville, jag brydde mig inte. Men själv ansåg jag att jag redan var inne i matchen och kunde konstatera att mitt liv just här och nu var som en enda djävligt stor och ful roterande discoglob i studio 54 under glansdagarna då Andy Warhol var den enda sanna popgurun på planeten jorden. Det var minst sagt svårt att hitta dom 5 felena och den sneda luggen på pallet hade en gång för alla lagt sig till rätta utan att nämnvärt genera kossorna allt för mycket. Det enda som gäller nu och direkt på studs var bara att få komma bort ifrån den smått pittoreska idyllen som så sakta hade börjat krypa in under huden på mig som i en Tarantio rulle utan någon egentlig handling men med ett charmlöst blodbad som grädde på moset. Det var både som ett illavarslande järtecken och ett slags unket signum för återstoden av min digra resa igenom obygdens ospecificerade hären..."