När vi ser allt ur det där perspektivet kan vi inte annat än att börja le. Vi skrattar inte, men vi ler. Vi ler och förstår allt. Vi tittar inte på varandra, vi rör inte varandra och innerst inne vet vi att sista pusselbiten är lagd och att ingenting i hela världen fattas. Att vi är ett med både tid och rum, att vår teori om verkligheten är bekräftad, att universum är logik och att vi kan styra den, om vi vill, men det behövs inte, allt är redan under kontroll och vår enda uppgift är nu att fylla oss själva med lycka.