..."äntligen kom jag fram till ett stadshotell,åtmindstonde var det nog så en gång. Ett stort djävla pampigt hus i sengustaviansk stil med imperieinslag, eller om det bara var en salig blandning mellan olika pompösa stilar för att impa det visste jag inte. Det får andra experter större än mig avgöra. Regnet strilade ned eller rättare sagt forsade ned hejdlöst oavbrutet ifrån en dassgrå himmel som bara väntade på att få släppa lös sin azurblåa himmelstiger i all sin kraft.

Jag parkerade pärlan eller bara mitt Mazda helvete snyggt utanför och stegade in i huset som gud glömde, eller bara la till handligarna för framtida verk. Det visste jag inte. Det kändes som om de månghundraåriga väggarna talade till mig. På något kusligt sätt. Säkert hade jag bara ansträngt min hjärna med att läsa för många och långa halvtaskiga kioskdeckare i parti och minut. Sådana där som man inledningsvis visste vem som var Mr.Bad Guy.

Jag fick ett helt ok rum som vätte ut imot en skitig leråker med raka djupa fåror och storbondens stövelavtryck som batsanta bomärken i myllan. Lite senare hade jag länsat minibaren på allt sitt blöta innehåll, och började minsann bli lite smått salongsberusad. Minst lika rund under fötterna som rummet jag vistades i med alla sina tokbrokiga färger och högflummiga former. Som en 60-tals inrednings konsnärs totala misslyckande.

Ett rum som hade kvar sina orginal tapeter intakta och tavlorna på väggarna vittnade om svunna stormaktstider, då de blåblodiga kungligheterna såg ut som livlösa förvirrade själar vars föräldrar förbjudet dom att leva livet.Åtmindstonde på tavlorna.Inramad med en sammetsröd heltäckningsmatta, som i mina ögon bara var en gigantisk parningsplats för retro agressiva kvalster.Där de kan förlusta sina kroppar och samtidigt leva loppan på andras bekostnad..."