Osäkerhet lägger sig som ett effektivt kysskhetsbälte mellan oss. Vi står i varsin ände av världen medan vi iaktar hur det vi stal från andra brinner ner och tas ifrån oss. Det vi kallade "evigt" och "kärlek" har övergått
i "tillfällig trygget och "håll om mig jag vågar inte vara ensam".
Det kan tyckas som att någon med min erfarenhet av att krossa drömmar och hjärtan borde kunnat förutsäga detta scenario. Men det kommer inte helt av mitt eget havande och görande. Nej, tyvärr måste jag säga. Tyvärr måste jag för mig själv också medge att det inte var helt mig förutan heller.
Man gör val och förr eller senare så får man stå till svars för det, men till doms går vi alla med vad vi nu må ha i bagaget. Inte för att det spelar någon roll; valen är gjorda och vi har gått vidare på den vägen som vi slagit in på.
Här finns inte plats längre för "men" och "om". Det finns bara hårda fakta.
Visst gör det ont? För mig har det då gjort det.
De allra flesta av oss gör sådant vi sedan inte kan minnas utan att hela våran självbild faller samman för en stund, ända tills vi åter har sopat undan askan under mattan.
Bränn liken och hoppas på att deras andar inte finner dig mer. Det gör så ont
när de kommer ikapp och sliter minnena ur hjärnan. Tårarna som rinner tills saltet nött skrapsår på kinderna och runt ögonen, snoret som sköljes ut med tårarna och gör överläppen och näsan röd och svullen för att det inte går att snyta sig nog.
Vi söker tröst hos varandra i en flåsande omfamning, stöter bort minnena med höfternas allt häftigare rörelser. Det går bra, ända tills rörelsen tillsist avtar, andetagen varvar ner och hjärtat sjunker tillbaks till sin vanliga rytm. Sjunker in i bröstkorgen och tystnar. Kan det inte ibland kännas som att det liksom väntar? Men vad väntar ett hjärta på?
Ögonen som drar mig till sig och får mig och mitt hjärta att för ett par timmar dansa i samma takt.
Men nu ligger jag här i en säng som säges vara min del utav "vår" och undrar om hjärtat nu skall fortsätta att tiga. Eller väntar det på något annat nu? Den som lever får se. Vardagen får flyta på som den gjort hittills, en jämn ström av grått.