Knappt hundra meter asfalt
och den hånar mig
Skrattar mig rakt i ansiktet

Min kropp sviker, men jag ler ändå
när asfalten tuggar mina knän.

Knogar vita som porslin
håller kaffekopp och räcke
Marmor biter hårdare än asfalt

Mina knän bedrar mig, men jag ler ändå
när benen ger vika

Täcket käns som bly om morgonen
när det krossar mig mot madrassen
Kudden är våt av tysta tårar

Min kropp sviker mig, men jag ler ändå
när jag sviker den tillbaka