Du har bränt
så länge nu
jag har sett bilder
brinna till aska
det var ditt porträtt
det var du
som brände hål rakt
genom mitt hjärta
som lämnade mitt hus
i sådan hemlighet och
varje gång med smärta

såg jag dig genom
regnförvridna fönster
och jag tänkte att
är du ännu ett obearbetat
och upprepat mönster
ska jag lämna dig
innan du lämnar mig
innan du ser min sorg
innan du hör min gråt
skära rakt genom dig
som den så länge
skurit genom mig
för det vill du inte känna
du vill inte känna min
bottelösa gråt bränna

när kärleken redan brann
med obarmhärtig styrka
när begäret alltid vann
när vi inte kunde stå emot
kroppars lust efter att dyrka