-         Kom nu barn, det är dags att kavla.

-         Ja, hurra, dags att kavla.

-         Jag vill börja.

-         Nej, du började sist, nu är det min tur.

-         Nehej, för det är MIN tur, ni båda ska jämt vara först.

-         Glöm nu inte bara att ni måste ta i.

-         Nejdå, mamma!

Fnissiga samlas barnen, turas om att rulla kaveln fram och tillbaka.

-         Glöm inte att kavla sidorna också.

-         Nejdå, mamma, vi glömmer inte sidorna.

-         Vad mjuk den är, säger den yngsta och sätter prövande ett finger i, hur blev den så?

-         Jag vet, säger mellanbarnet, av jäsning.

Allmänt fniss.

-         Bullar i ugnen, säger den äldsta.

Gapskratt.

-         Kavla på nu, säger mamman otåligt.

Barnen kavlar och kavlar, men fnisset ligger hela tiden nära ytan och kittlas.

-         Snart är det färdigt, säger den äldsta.

-         Ja-a, snart är den platt, säger den yngsta.

-         Vad bra, säger mamman, då är ni snart klara.

-         Men först ska den prutta, säger mellanbarnet.

Mera fniss som övergår i gapskratt när det ljuder några riktiga brakare genom köket.

-         Tack, mina änglar, nu är det bra, säger mamman.

Hon drar ner tröjan och reser sig upp från golvet.

-         Snart är mammas mage platt igen, som den var för läääänge sen, sjunger den yngsta och skuttar iväg efter sina storasyskon.

-         Fast jag ser ingen skillnad, viskar den äldsta tyst till mellanbarnet.