Holger och Algot sitter på en bänk i parken och spelar fika med knuff. Plötsligt när det inte händer något särskilt utbrister Algot.
-Jag känner på mig att det är något du inte berättar för mig och vänner brukar väl inte ha några hemligheter.

Precis när han uttalat dessa ord ser de en kosmisk bit av en sorts sten komma farande ner från himlen. Den glöder med ett starkt rött sken och en massa glödande materia liksom sprutar ut från den och runt omkring sig. Det tar inte alls lång tid medan 'stenen' far fram genom luften för att till slut borra sig in i ett höghus fullt av människor som steks till döds så gott som omedelbart och huset brinner efter hand ned till grunden medan folk som inte dödats än hoppar från sina balkonger mot en säker död på marken.

Holger vänder på huvudet och träffas av det heta kaffet ur Algots mugg, torkar av sig med den vita skjortärmen och eftersom det är sommar står solen högt på himlen och en brödbil kör förbi på gatan litet längre bort, säkerligen på väg mellan två skilda matbutiker som ett tag var som gifta med varandra och samman hållna av en butiks osynliga band eller kedja. Holger vänder sig mot Algot och ställer honom mot väggen.

-Förlåt mig, men jag hörde inte vad du sade. Kan du ta om det där. Det sista vrålar han fram eftersom det kommer en slamrande och tjutande orkester förbi med ett tjugotal flickor som är klädda nästan likadant som en amerikansk hejarklack i lika amerikansk fotboll på collegenivå, kanske rent av från Virginia eller Arkansas.

Men som ingen av dem anar just då är de istället från Filipstad, hur nu det stavas.
-Jo, jag sade just det att... resten dränktes i ett virvlande trumsolo som kunnat komma från vaktparaden i huvudstaden, men inte gjorde det eftersom parken var belägen på söder i Stockholm och vaktparaden håller till i krokarna längre norrut, kring slottet och Kungsträdgården och så.

...jag känner på mig att det är något du inte berättar för mig och vänner brukar väl inte ha några hemligheter? För varandra i vilket fall.
Varpå Holger replikerar, med någon skyndsamhet i det fall att tiden skulle vara knapp.

-Ibland går jag så långsamt att det ser ut som om jag står stilla och så plötsligt bara befinner mig fem meter längre bort och ingen kan säga hur det egentligen gick till... om du förstår vad jag menar.
-Nej, det gör jag inte och jag tror inte att du egentligen själv tycker att du håller dig till sanningen nu. Holger syns nu inte till någonstans och Algot blinkar till.
-Nu blev du allt förvånad, sade Holger som kom fram bakom ett träd bakom vilket det verkade sanslöst osannolikt att han kunnat gömma sig bakom.
-Det var det värsta, sade Algot och kliade sig på näsan som om han ville dölja hur överraskad han egentligen var.

(författaren tar här en kisspaus och råder även läsaren att göra det, så kan de sedan mötas här igen om en stund då författaren lovar att vara åter innan läsaren hinner uträtta sina egna ärenden och tillika behov. Men skulle så inte vara fallet så hoppas jag att läsaren kan fortsätta på egen hand tills författaren och fortsättningen på berättelsen kan ta sin början på fortsättningen igen)

En presidentfamilj på semester i stan kidnappades precis i närheten av dessa bägge antihjältar och utan deras vetskap försvann sällskapet per båt ut ur just den här historien.
-Du, Holger, sade Algot eftertänksamt. Men utan att vänta på svar fortsatte han att spinna vidare på sin eftertänksamhet. Du skulle ju kunna vara med i en film. Ungefär som... hann han säga innan en mås sket honom i ögat då han kisade mot molnen bakom vilka en feg sol just gömde sig för stunden.

-...Elvis, i den där filmen där han var med och spelade huvudrollen till och med. Det har du rätt i. Jag skulle kunna råna ett casino i Reno och så skulle jag få halva stans poliskår efter mig ungefär som de där polarna nästan fick i 'Oceans elevator'.
-När de fastnade i hissen ja, just det. Då skulle du bara verka närvarande och så när alla tittade åt ett annat håll, sade Algot som slitit ut det ögat som var honom likt en bjälkelik vagel i ansiktets nålsöga.

-Du Algot, sade nu Holger. Skall vi se om vi kan gå och ta en fika om vi bara klarar av att ta oss över gatan utan att bli överkörda innan?
-Vilken bra idé sade nu Algot. Sedan fick han en pil genom det andra ögat som ett barn på tolv år och tre och en halv månad skjutit av mot ett äpple på sin fars huvud. Algot föll till marken som en fura och har ambulansen inte hämtat honom så ligger han nog kvar där än, käre läsare.