Ni pendlande kronor, högst i det blå,

Lika gröna nu, som då.

Vilda vågors saltstänkta brus,

Slår mot strandens kalla, mörka grus.



Ursprunglighetens ömhet är skör,

till vilken vi torde ägna en tanke, innan vi berör.



Ack! när himlavalvets ljuva sken är intet mer;

mörkrets ridå faller kring dystopin vi förser.



Förvandling måtte ske någon gång,

men håll, låt det ske jämte fåglarnas taktfulla sång!