Som världen nu ser ut, jag tror,
du har det bäst, där du är, käre bror,
där du vilar i jorden,
förlåt mig de orden,
trots tårar som rann, när du for.

Visst saknas ditt skratt och din röst,
särskilt nu, när jag sakta går emot höst,
att aldrig mer höra orden,
när du fanns här på jorden,
att söka och få lite tröst.

Fast, varför tala om det, käre vän,
du kommer ju aldrig tillbaka igen,
aldrig mer här på jorden,
får jag höra de orden:
"vi ses" och "jag ringer dig sen".