Jag lämnar huvudkontoret för tredje gången den här veckan. Jag vet att jag passerat gränsen för återvändo, men det bryr jag mig inte om. Lite för mycket, sägs det. Oj då! svarar jag och plockar fram min mest ironiska ögonbrynsvinkel. Allt är för mycket om man jämför med lögn, fortsätter jag sedan. Kalla leenden. En del tror att jag är dum, lite trögtänkt. Att jag inte riktigt förstår dimensionen av mina uttalanden. Ha! Då får de väl tro det. Vems problem är det, i så fall? Ja, inte är det mitt.

Det ligger en hund på trottoaren. Det är samma hund som knäckte sina bakben förra veckan. Jag får en plötslig lust att kalla den Putte. Putte lilla! säger jag och stannar upp en stund på trottoaren. Den är gammal, hunden. Trottoaren är också gammal. Vid sina ställen har den sprickor. En stank av avlopp sipprar sig upp genom springorna. Det är väl med trottoarer som med människor; går man för mycket på dem så spicker dem, och luktar illa.

Jag såg det i backspegeln, när Putte blev överkörd. Han råkade bara befinna sig på fel plats, det vill säga mitt i vägen, vid fel tillfälle. Motorcykelbromsarna skrek, men det hjälpte inte. Putte skrek och kan numera inte längre gå. Putte släpar sig fram med hjälp av framtassarna. Eller ligger i vägen för folk på trottoaren. Ibland undrar jag varför vildhundarna inte berättar för varandra hur farligt det är. Att ligga på gatan, alltså. Men det är väl med hundar som med mäniskor. Vi ligger där det känns skönt, oavsett hur farligt det må vara.

Det är fel sak att säga att andra människor är lata. Det är också fel sak att skratta vid fel tillfälle. Att skratta när folk säger; i det här landet får man inte säga att andra människor är lata, är just det; att skratta vid fel tillfälle. När jag förstår att jag skrattar vid fel tillfälle skrattar jag ännu mer. Då skruvar sig min omgivning. Ångestpåslag tror jag att det kallas. Det är vid sådana tillfällen de flesta människor tror att jag är handikappad, att jag lider av någon okänd sorts fläckvis socialinteraktiv blindhet. Det är komiskt, tycker jag. Jag som ser så förbannat bra, med båda ögonen.

Det är varmt på gatan. Asfalten avger en mjuk värme. Inte alls lik den värme som kommer från himmelen, från solen. Jag skuggar huvudet med Bangkok post. Man hänger ju med, eller vad det nu är man säger.

Den av ledningen utsände frågar mig om offentlig ursäkt. Och vad skulle den innehålla, undrar jag. Det är fel sak att undra. Det vet jag. Kan jag också få en, i så fall, frågar jag. En offentlig ursäkt, alltså. Det är ju så dumt att göra mig arg, förklarar jag vidare. Det skulle kunna bli riktigt trevligt om vi delade ursäkter med varandra. Kan vi ta det på torsdag? Det var när jag sa torsdag som samtalet avbröts med ett leende och en fösande gest i riktning mot dörren.

What the fuck! Mer hann jag inte säga innan dörren stängdes. När man översätter utrycket från engelska till svenska blir det mer som en retorisk fråga. What the fuck betyder ungefär; varför försöker du knulla mig, din skit? Det är ett bra fråga. Den fungerar vid alla möjliga situationer. Jag använder den dagligen. Hur översättningen blir i huvudet på folk runt omkring mig, det har jag ingen aning om. Egentligen borde jag sätta mig på en buss, åka runt och fråga. What the fuck! skulle jag säga. In you country, what it is? Men det är väl med frågor som med människor. En del är bara för obehagliga.