Ljudlöst springer du uppför trappan och stänger dörren bakom dig. Du låser de tre låsen, lägger på haspen, känner efter ordentligt. Men du kan inte fly. Hon är med dig ändå. Hon står bredvid dig. Du känner hennes närvaro spridas som kyla längs golvet.

Du kan inte fly. Jag kommer alltid att vara med dig.

Rösten ekar mot de tomma, kala väggarna. Blicken skär igenom dig som vassa knivblad. Hon lägger en hand på din axel och du låter den ligga där. Du låter henne existera vid din sida. Du låter hennes beröring strömma som pulser in i din kropp. Du släpper in henne.

Du kan inte fly ifrån mig. Jag är din vän. Du måste lita på mig. Vem har du annars att lita på?

Och du släpper in henne. Om och om och om igen. Fast du vet att det inte är rätt. Men det är din enda trygghet. Hur skulle du klara dig utan henne? Du skulle absorbera världen tills du föll in i dig själv av tyngden likt ett svart hål. Du skulle äta upp dig själv inifrån. Verkligheten skulle reflekteras i dig. Utan filter, utan skydd. Och världen är ond. Har du inte sett mörkret som omsluter jorden om natten? Skräcken i ett nyfött barns ögon? Höghusen som sträcker sig som kapell mot himmelen, fängslar in dig i en värld av murar och faller ner över dig som skuggor? Hon är det enda du har. Och det vet du.
För varje dag blir hon starkare. Hon suger åt sig din energi som en vampyr. Du krymper. Hon växer. Du är liten. Hon är stor. Hur ska du kunna säga nej? Vill du säga nej?

Tystnaden bryts av ljudvågor som studsar mot väggarna. Skär in i dina öron, ekar i ditt huvud. Det är telefonen som ringer. En förbindelse mellan dig och allt där utanför. En tunn tunn tråd att vaja på. Du går sakta fram emot telefonen och lyfter försiktigt på luren. Handen darrar. Med möda lyckas du trycka på ”svara knappen”. Du kniper ihop ögonen. Tre djupa andetag. Ett ögonkast på presentatören. Professor Lundgren. Pulsen ökar. ”Hallå?” i andra sidan. Benen svajar. Andetagen är tunga. Blicken i nacken. Pulsen ökar. Blicken i nacken. Någon på andra sidan. Orden fastnar. Blicken i nacken. Blicken i nacken. Du kastar på luren. Sliter av kabeln. Andas häftigt.

Du gjorde fel igen. Som alltid. Du klarar inte av någonting. När ska du lära dig? Vilken idiot du är. Varför skrev du sådär? Det är helt sjukt. Så kan man inte skriva! Du måste förbereda dig mer. Du måste öva mer. Du måste vara duktigare. Du måste vara ordentligare.

Det är skammen. Skammen att inte orka. Att inte orka det man borde orka. Det som alla andra orkar. Det som är plikt och krav.

Du måste äta nyttigare. Du måste träna mer. Du måste sova mer. Du måste sköta om din hälsa. Du måste akta dig för sjukdomar. Du måste må bra, hör du det? Du måste må bra!

Du vill inte lyssna på henne men det är oundvikligt. Du hör varenda litet ord.

Du måste vara socialare. Och prata mer. Men bara säga roliga saker. Och vara en god lyssnare. Du måste göra fler saker på fritiden. Var inte så tråkig! Du måste ändra dig. Du måste utvecklas. Du måste förbättras. Uppfylla dina mål. Du måste bli en bättre människa.

Du orkar inte med henne mer. Du går mot sängen, du vill sova. Sova bort allting. Att för en stund inte leva, men inte vara död. På vägen ser du almanackan som din mamma alltid envisas med att ge dig på julafton fast du säger att du inte har något att skriva i den. Överst står det ”November” med stora bokstäver. Under en November-bild. Fylld av Novemberångest. Längst ner är den roliga serien som inte är rolig. Raderna gapar tomma. Förutom på dagens datum där du ordentligt har skrivit ”Fika med Helena och Susanna”. Skrivet med röd penna. Skrivet i blod. Bokstäverna stirrar på dig. De vill säga dig något men du kan inte tyda dem.

Varför skulle du gå dit? Varför ens tänka tanken? De har det bättre utan dig. Vad ska du säga till dem? Varför skulle de vilja lyssna på någon som du? Du kommer att stamma, snubbla, slinta. Du kommer bara att göra bort dig. De kommer att få skämmas för dig.

Utanför öser regnet ner. Det är grått, grått, grått. Dörren står där. Tio steg bort. Du vågar inte tänka tanken.

Hur länge sedan var det du gick ut? Nio dagar? Tre veckor? Fyra månader? Varför skulle du klara av det just idag? Du vet att du inte mår bra av det. Du får panik. Du får ångest. Du vet hur hårt ditt hjärta slår och hur svårt du får att andas. Du svettas, din mage värker, du skakar, du darrar.

Och så släpper du in henne. Om och om och om igen. Du tar fram pennan och stryker över. Stryker, stryker, stryker. Du stryker så hårt att pappret går sönder, det blir blod överallt. Raderna gapar åter tomma. När lövet faller från trädet dalar det mot marken. Kanske förs den bort med vinden, kanske bryts det ner. Du är lövet som faller från trädet. Det är lättare att fortsätta falla neråt än att dra sig uppåt. Det är lättare att falla djupare in i dårskap. Hon är en dåre. Du är en dåre. Ni är dårar. Vill du vara som hon?

Blicken fastnar vid spegeln på väggen. Sprickorna efter knytnävar får ditt ansikte att krackeleras på bilden. Du är sprucken i två delar. Ni stirrar in för att få reda på sanningen. Spegel, spegel, på väggen där, säg vem som fulast i världen är.
Spegeln är mer än en yta, den ser in i din själ. In i dig. Ser fulheten i varje kvadratmillimeter av din kropp. Varje cell, varje atom, varje partikel.

Du är ful. Varför föddes du? Hur kunde en sådan människa som du få födas? Varför lever du? Varför vill du leva, andas, älska, hata? Hur kunde du älska dig själv förut? Hur kunde du tro på de andras ord? Hur kunde du lita på dem? Du kan bara lita på mig.

Hon kastar knivar mot din kropp. Varje nytt sår gör läkandet svårare. Varje nytt ord gör dig fulare. Varje sekund till du lever på jorden hatar du dig själv mer och mer.

Du är ful. Du är äcklig. Du är vidrig. Ingen kommer någonsin att kunna älska dig. Se på dig. Ser du de spruckna läpparna, den rangliga kroppen, det risiga håret? Hur ska någon kunna älska det? Se på dig. Ser du det bortglömda leendet, ögonen utan lyster, ditt tomma, kalla inre, rädslan som svärtar din själ? Hur ska någon kunna älska det? Hur ska någon kunna älska dig?

Sanningen i hennes ord bränner. Du eldas upp inifrån. Snart är du eld och lågor. Sen är du förkolnad aska som blåses bort med vinden. Du har inget hem.
Du klarar inte av att se dig i spegeln mer. Du måste tvätta bort fulheten. Du låter vattnet skölja över dig, du vill att det ska skölja bort det onda. Rena mig så blir jag ren. Hela mig så blir jag hel. Du skrubbar och skrubbar och skrubbar men du är fortfarande smutsig. Din nakna kropp under vattenstrålen blir bara fulare och fulare. Du gnider en stålborste mot din hud. Du blir flammig och röd. Huden blir fnasig och sårig. Den spricker. Du vill att den ska spricka. Men fulheten sitter kvar. Den sitter fast i din hud. Den sitter längre in än så. Kan man skrubba bort sig själv?

Du vet inte vem du är. Du är ingen. Du är Alien. Du finns inte. Du finns inte. Jag är det enda som håller dig vid liv. Du är monstret. Du är den onda. Du är odjuret. Du är den utstötte. Ingen vill vara som du.

Hon skär upp gamla sår. Ristar in ärr i din själ. Blottar ditt inre. Blodet rinner längs din sköra hud.

Hur kunde du vara lycklig? Hur kunde du vara glad? Trodde du att det räknades?

Hon tar ett hårt tag om din hals och trycker mot din hud. Du får ingen luft, du kan inte andas. Hon bryter din nacke. Du är en fingerdocka i hennes våld. Lealös. Hjälplös.

Du är en martyr. Du gör dig till ett offer. Du smetar in dig i ditt eget blod. Du gråter över din egen död. Du gräver din egen grav. Allt är ditt fel.

Hon trär en snara runt din hals. Och du låter henne göra det. Du släpper in henne. Om och om och om igen. Du kan inte fly. Hon har dig i sitt grepp.

Tro inte att du är värd något. Tro inte att du är något.

Hon skär sönder dig. Hon hackar ner dig. Bit för bit. Hon förintar dig. Förgör dig. Du är ett vrak. En vilsen själ. En levande död. Men du tänker inte låta dig brytas ner.

Är ditt liv värt att leva? Är ditt liv värt något?

Hennes röst skaver, får dig att tveka. Det är lättare att falla djupare in i dårskap. Men du tänker inte släppa in henne. Inte om och om och om igen. Du orkar inte mer. Du går ut i köket och tar fram en kniv. Din hand darrar. Dina sammanbitna läppar och tårfyllda ögon reflekteras i knivbladet. Du väger kniven i händerna. Minnena fladdrar förbi. När du var sex år och gungade upp mot himmelen och solen lyste i dina ögon. När du ännu var ung och ovetande. När hon kom och tog över din kropp. När du gick som ett spöke genom korridorerna. När ingen såg. När du styrdes av rädslan. När blickarna berättade allt. När dina tankar aldrig kunde sluta snurra. När det blev som det blev. Och nu? Och sen? Du trycker till med handen, blodet droppar mot marken. En sista blick. Ett sista adjö. Du går sakta fram emot henne. Kniven viner genom luften och hon faller mot marken som det löv du en gång var. Konturerna suddas ut och förbleknar. Livet i hennes ögon slocknar i takt med att dina ögon fylls med nytt ljus. Hon kommer alltid att finnas som en djävul på ena axeln, en klump i magen, en svart tanke, en tår på kinden. Men du har inte släppt in henne. Inte om och om och om igen. Du har huggit ner henne. Hon har krympt. Och du har vuxit. Hon är liten. Du är stor. Du rätar på ryggen, lossar snaran och tittar mot dörren. Bara tio steg. Du är nästan där.

Då är då. Och nu är nu. Nu är ett slut. Och en ny början. Du kan leva, andas, älska, hata. Inom dig finns ett tomrum. Fyll det med glädje. Fyll det med liv. Öppna dörren, ta för dig av världen. Den är inte farlig, jag lovar.
Kniven blänker i solljuset. Det är ännu dag. Det är ännu ljust.