ibland slår det mej
att jag aldrig blir klok
på detta mysterium som kallas livet
det här att jag aldrig kommer bli
färdig

det här att just som jag tror att det
håller på att lugna ner sej,
då dyker nästa förändring upp
och jag undrar än en gång
varför livet är som det är

och det är det jag retar mej på,
mer än själva händelserna,
det att jag inte kan låta
livet bara vara som det är
och inse att jag nog aldrig
kommer att bli klok på det

men ändå vila tryggt i detta faktum



för skulle jag vilja förstå livet till fullo?


skulle jag verkligen vilja det?