Ännu en dag mitt i livet.

Mitt i ensamheten mitt i världen mitt i tillvaron.

Även om det verkar vara glatt och lyckligt på utsidan så är det ändå ensamt i hjärtat. En ensamhet som gnager på själen. Gnager och gnager tills det inte finns nått kvar att gnaga på.

Tills det till slut bara återstår ett tomt skal utan möjlighet att känna känslor och fungera i en tvåsamhet. Och till slut spricker skalet och lämnar kvar ett fint damm på marken som vinden sveper bort. Och borta är då minnet av den människa som jag en gång var.

Glömd och osaknad...