Vad vet jag?
Vet jag vem jag är? Jag vet vem jag är, eller nej, vet jag vem jag är?
Jag vet jag kan. Kan vad? Vad vet jag att jag kan?
Jag vet vad jag blir. Eller gör jag det? Kan en spegel spegla mig och i så fall har den gjort det?
Vad visar mina ögon då?
Vad ser mina ögon då?

Jag har sett fullmånen. Jag har vetat att jag tror att jag var i mänsklig form då.
Jag hade människor runt omkring mig. Eller hade jag det?
Hur vet man när det är en riktig hallucination? Är inte det när man tror att det är på riktigt?
Är inte allt en hallucination?

Jag vet att jag har sprungit. Jag vet at jag har jagat. Jag vet att saker händer mig som inte händer andra.

Men borde det inte finnas bevis? Borde jag inte veta mer? Jag borde förstå. Jag vill förstå.

Vill jag förstå? Tänk om allt kommer flygande, flyger på mig, biter hål i mig lämnar mig naken med bara vetskapen om att nu vet jag. Nu förstår jag. Vågar jag verkligen förstå?

Tänk om jag förstår att jag inte är annorlunda, att jag är normal. Precis som alla andra. Är det skräcken. Är det en tanke som jagar mig?

Lever jag i en värld där jag kan se framtiden, eftersom jag är fast i exakt samma rutiner?
Är jag normal? Vill jag vara normal? Vill jag inte vara normal?

”Jag önskar att du vore som vanliga tjejer.” Ord som aldrig sagts kanske för att de möjligtvis skulle bränna så hårt att jag inte skulle hämtat mig. Men jag vet att de finns där. Jag hörde orden ”Jag har lärt mig att acceptera att du är som du är!” och jag viste att det var lögn. Och då visste jag att jag inte var accepterad.

Jag vill säga att jag också då visste att jag inte var normal. Men det blir fel. På två sätt. Det blir fel för jag har vetat att jag inte är normal så mycket längre än så.
Det blir fel för att jag inte är säker på om jag är normal eller inte.

Jag räds för att vara normal och jag räds för att inte vara normal.

Men jag är inte rädd för något.