När livet känns kallt och rått, och himlen inte går att nå. När stegen känns tunga och trötta. Vad gör man då?

När rutinen blivit vardag, och mönstret ej går att bryta. Och kylan ständigt jagar en. Vad gör man då?

Plötsligt blir det svarta ljust. Förhoppningar tänds, och regnbågar syns. Från ingenstans rusar hon in i mitt liv med de lättaste steg, men med sådan kraft att vårlöven dansar kring hennes fötter.

Vägen där murar stoppade mig, flyger jag över. Stegen som varit i smutsen blir lättare än moln. Dimman som tyngt mig har lättat, och istället bryter solens strålar fram med full kraft.

Hon är livet när det är som vackrast. Hon är känslan som får mig att explodera.