En tid sedan träffade Rika en psykiater. Ja, inte bara honom utan även två bisittare.
Rika förstod inte riktigt bisittarnas roller och eftersom ingen tog sig tid att förklara sin närvaro förblev hela mötet litet mystiskt och nervöst för Rikas del.
Den ena bisittaren verkade åtminstone intresserad och ställde frågor, medan den andra mest satt och försökte dölja hur djupt uttråkad hon var.
Pladdrande gjorde Rika långa utläggningar. Trogen sin vana att tappa tråden, nästlade hon in sig i associationsbanor vars irrfärder ingen människa med normalt tänkande kunde tänkas följa. Riktigt HUR långrandigt och HUR förvirrat hon uttryckte sig kunde avgöras med en blick på den tysta bisittaren. När bisittarens sömnangripna huvud nickade ned mot bröstet var det dags för Rika att komma till åtminstone ett tillfälligt avslut. Och det gjorde hon.
Ibland stängde Rika av sitt ordflöde förvånande abrupt. Då vaknade den uttråkade bisittaren till, och man kunde åse hur en glimt av kaffelängtan tände hennes blick.
Ingen av de tre personal-personerna i rummet frågade Rika om hon verkligen ansåg sig ha alla skruvarna i skallbyggnationen rätt åtdragna. Men Rika tyckte sig ana i själva rumsluften att frågan skulle varit både befogad och fungerande.
Stora delar av tiden då Rika höll låda hade psykiatern och den icke uttråkade bisittaren antecknat febrilt. Detta kunde man förledas till att tolka som ett gott tecken (såvida de inte arbetade på sina egna memoarer eller blivande bloggar) och vänta sig kunna leda fram till någon sorts resultat.
När mötet avslutats fick Rika besked om att de skulle höra av sig per telefon efter två veckor.
Rika väntade. En vecka, två veckor, tre veckor. Något telefonsamtal kom inte. I slutet av den tredje veckan kom en ny kallelse. I den stod ingenting av allt det Rika i sitt stilla sinne (så stilla det nu var) låtit föresväva sig. Det stod bara att hon anmodades återkomma den och den dagen, den och den tiden.