Aldrig
må det existerat
makt likt ord
icke heller
må poesin emaljerat
vidare tröst över jord
ty
i diktens värld
är ensam blott
en given stund att mäta,
vad tankar inom spått.
Frö som till liv skall gro
men,
vänd blicken ur boken
ock se.
Utplånad vore själens ro.
Ensamheten
hålls vid kroken:
en rostig spik av tyngsta järn,
slår om intet,
mitt sinnes tänkta värn
som av ord gjort sig rik.
Så...
Vart är då min Strindberg,
när kylan gnager min märg?
Vart är då min Tolstoj,
när jag lämnat skriftens konvoj?
Tilltänkt tröst
ur gångnas röst,
men tankar blott
utan köttsligt mått.
Jag, en själ dömd att se
- lyckans lott?
I mitt hopp dväljs ve.
Så vad är ordet då mig värt?
Blott dess vanmakt faktum lärt
Men fly?
Nej och tack.
Jag andas,
känner sorg
och tomhet.
Men det viktiga må gått er bi:
Jag känner.
Och känna
är att älska
att älska
är att vara.
Således fullbordas
livets symmetri,
för än vet jag
att efter mörker
spirar ljus
och efter sorg,
ler glädjens rus.
Så vara måste jag