Likt en fågel Fenix har jag alltid rest
mig upp ur askan av mina bakslag,
men den här striden var oväntad.

Överrumplande.

Den förändring som nu ligger på lur
utanför min tröskel kan min styrka inte
mäta sig med och jag måste erkänna
mig besegrad.


Ett nederlag som snabbt övergår till en
kamp mellan mig och mitt bättre vetande;
den svåraste kampen jag någonsin utövat.

Spring.

Men det finns inte tid, nedräkningen
har redan börjat. Jag får nu än en gång kasta
mig ut, i ett redan dömt fall, och försöka springa
ikapp tiden.

Det är nästan grymt, för den här gången
har jag inte förmågan att rucka på framtiden.