Rakbladen som är min största tröst när inget annat hjälper. Dom ligger djupt begravda bland mina saker.

Dom viskar om tröst och förlåtelse.

Jag ber ständigt om förlåtelse för min existens. Jag vet att jag är jobbig och krävande.
Jag döljer ändå det mesta. Vill inte att folk ska bli rädda för mig, så jag kväver det mesta inom mig. Men det får ändå utlopp sen i att jag skär mig eller försvinner in i min egna värld.
Världen jag kallar sagovärlden. Där allt är lungt och stilla och dom sjunger för mig och ger mig tröst.

Dom säger att dom inte vet hur dom ska hjälpa mig.
Alla säger med samma medlidsamma blick och ord, ”Jag förstår” eller ”det måste vara jobbigt”.
Jag vill inte ha deras medlidsamma ord eller blickar... jag vill bara ha någon som förstår sig på mig och som kan hjälpa mig.

Jag står i kö för utredning om sjukdommen asperger. Men det kan ta upp till 3 år innan jag får hjälp. Så är den svenska sjukvården....


Jag vet inte ens om jag vill bli frisk. Jag vet inte hur det är. Det skrämmer mig lite om en värld där det inte finns röster som betraktar allt jag gör och komenterar allt.


Jag ser demoner och rösterna jag hör kallar jag spöken.
Jag har förföljelse mani och blir förföljd av en flicka med en svart hund. Dom gör aldrig någonting men dom följer efter mig.

Jag behöver ständig kärlek annars känner jag mig inte levande.
Jag tror även på det övernaturliga som vampyrer.

Jag är ständigt rädd för att bli övergiven. Min mamma övergav mig som liten och jag blev omhändertagen på ett barnhem där jag fick ligga i en spjälsäng i 9 månader.
Med olika människor hela tiden som tog hand om mig.

Detta är min sanning


// Johanna Dorina