Just i det ögonblicket när du dragit dig undan från de andra kommer jag till dig. När du sökt ensamheten med Honom i en avlägsen del av trädgården. En bit bort hörs någon av dina trogna snarka. Din framåtböjda gestalt avtecknar sig i månskenet när du böjer knä under himlavalvet med dina magra, seniga händer knäppta i bön. Jag hör bävan i din röst:
- Om det är möjligt, låt denna kalk gå mig förbi. Men inte som jag vill utan som du vill.
Hur grym tycks mig inte den tigande guden högt ovanför våra huvuden i den stunden. Jag, som varit min brors jordiska eko så länge vi levat skulle gärna vilja upprepa din bön. O, Herre, låt denna kalk gå även mig förbi! Men jag vet att jag är dömd att bli min Frälsares förlösare. Dömd att vara hans bönhörelse.
Försiktigt viskar jag ditt namn. Och du vänder dig hastigt om.
-Du! utbrister du och reser dig upp.
Vi omfamnar varandra i ömsint broderskärlek. Tvillingbrödernas starka, obändiga förening. I det ögonblicket är det åter som om vi alltid varit tillsammans. Jag, din levande spegelbild här på jorden får dig att för ett ögonblick glömma dina bekymmer. Du till och med skrattar. Och jag svarar med ett spegelskratt. Förenade i vår efterlängtade tvåsamhet skrattar vi i kapp.

-Länge har jag gått vid din sida, säger jag. Jag har lyssnat på dina predikningar och sett dig bota de sjuka. Men jag har alltid noggrant dolt mitt ansikte för att hålla släktskapet hemligt.
Du nickar.
- Jag har aldrig märkt något. Du har noga bevarat hemligheten.
Men plötsligt mörknar din blick och du minns allt som håller på att ske.
- Du måste ge dig av härifrån, säger du nervöst. Det är farligt att stå mig nära. Till och med min allra närmaste följeslagare kommer att tvingas förneka mig.
Då ber jag dig att sätta dig ner. Jag har något att berätta.
- För en tid sedan kom ängeln Gabriel till mig i drömmen. Han sade åt mig att
gå hit till Getsemane för att ta din plats. Och jag tvekade inte att lyda. Jag är beredd att dö för dig. Du är inte bara min tvillingbror utan också min frälsare.
Du ler vemodigt åt mina ord och skakar på huvudet samtidigt som du fattar dina händer om mitt.
-Käre bror, tror du att jag skulle låta dig lida i mitt ställe? Detta har varit mitt öde ände sedan jag var född.
Då säger jag att Herren sänt mig. Att jag är svaret på den bön du nyss bett. Kalken kommer att gå dig förbi. Du blir rådvill. Fortsätter att vägra. Men så går det sakta upp för dig att jag ingått i planen redan från början. Jag är offret för att Guds tvåfödde son ska slippa lida. Detta är skälet till att Gud gav sin son en tvillingbror.

Så ger du slutligen med dig. Du Gud i människohamn omfamnar mig en sista gång. Du är på väg att försvinna bort mellan träden ut ur berättelsen när du plötsligt vänder dig om och säger:
- Sannerligen säger jag, du har din plats vid Faderns vänstra sida. Om några år är vi för evigt förenade.
- Gå till din käresta, viskar jag efter dig. Lev ett gott liv bland barn och barnbarn. Må du få ett långt liv som olivträdet!
Jag går till de tolv som sover runt den falnande glöden.
-God natt, mumlar någon av de trogna.
-God natt svarar jag osäkert. Men min oro är obefogad. Den trogne tar ingen notis om min stämma.

Jag lägger mig ner och väntar på vad som ska komma. Stjärnorna på himlen är sig lika. Avlägsna och alldeles tysta.
Jag hinner inte somna innan röster bryter friden. En folkhop med soldater närmar sig med facklor och vapen. De trogna vaknar och ser sig förfärade omkring. En av nykomlingarna går fram och lyser mig i ansiktet med facklan. Instinktivt höjer jag handen men inser i nästa ögonblick att det nu är lönlöst att försöka dölja sig. Nu må det bära eller brista.
Mannen med facklan ser mig rakt i ögonen.
-Mästare!
Så böjer han sig fram och kysser mig på kinden. Jag känner hans torra läppar genom skägget och hans andedräkt som luktar vin. Så fortsätter han att se mig i ögonen. Då tänker jag att nu har han upptäckt bedrägeriet för hans ansiktsuttryck förändras långsamt. Till slut ser det ut som om han sett ett spöke. Nu kommer han att avslöja mig. Och avsikten med mitt liv kommer inte att förverkligas. Jag tänker att jag svikit min Gud. Nu kommer man att börja jaga den riktige Frälsaren.
Men mannen med facklan har tydligen ändå inte genomskådat mig, I nästa ögonblick kastar han den på marken som om han bränt sig och rusar därifrån.
- Är du Jesus från Nazareth? frågar en av soldaterna. Jag nickar.
Vad som sedan händer känner ni nog redan till.