Som en främling
ifrån ingenstans
du tog plats i mitt liv...

Tyst och stilla var du bara där
inga krav fanns, men ändå vanns
en vänskap sann, som i både dig
och mig så gott brann...

Och vi hann...

Bli vänner ända in i märgen
när du for illa, for ifrån mig all färgen
och jag kände mer än du den elaka snärjen...

Du och jag vi blev ett
vi skrattade gott och lett
när någon dumbom fick ett bett!

Så drog du bort och jag sa what!
Har jag gjort nått?
Men fick svar blott:

Allt har sin tid, nu är vänskapen slut
och jag åkte ut
fast jag protesterade ju absolut...

Det blev ju så himla tomt och vilket öde
tanken, som pennan båda låg bara så öde
och ingenstans kom, som förr ett så gott flöde...

Illa och allt så stilla, inget alls jag gilla!

Så här om dan när jag i börsen pilla,
en slant ja fler trilla ut och jag kom då till ett beslut
nu får det på saknaden bli ett ståtligt slut...

En sorts salut!

Jag cyklade till stan
köpte blom i fång, ja tulpan
och på bordet sen satte jag dem i en vas
bjöd sen in mig själv till mig själv på ett välkommenkalas
för nu börjar i livet, ja vad tror ni, jo just det en ny fas...

Och nu vet jag precis hur en slipsten skall dras...