Är det någon annan än du som är solen i ditt solsystem?
Finns Han som du tänker på, precis så som jag tänker på dig?
Finns Han... Han som gör dig alldeles varm, Han som får stjärnor att dansa framför dina ögon, Han som får alla planeter i ditt liv att snurra vilt i sin omloppsbana?
Känner du hur saknaden bränner, får planeterna att sakta dala ned mot marken, så fort du inte är nära honom?
När planeterna slutligen landat på marken ligger de där och försöker, försöker snurra runt.
Men de kämpar förgäves.
Samtidigt ligger du i fosterställning på golvet och försöker hålla ihop din kropp som håller på att falla isär.
Han är limmet som håller ihop dig, och limmet har blivit torrt och sprucket.
Och du... Du som egentligen är ett lapptäcke som Han limmat ihop, armar, huvud, ben, fingrar, tår, allt! Börjar långsamt... Falla sönder... Bit... För... Bit... När limmet torkar.
Han är din drog, du behöver limmet för att klara dig, för att inte gå sönder, för att inte blotta ditt inre!
Ingen får se ditt hjärta, din själ. Ingen får se hur ärrad och lagad du är, till och med på insidan.
Inte ens Han.
Din mur som du omsorgsfullt byggt upp FÅR inte rivas.
Nej, för då kan du gå sönder ännu mer.
Och jag vet. Ja, jag vet! Att du är lika ömtålig som glas.
Och jag vet. Att JAG aldrig skulle försöka riva din mur.
Jag skulle bara... Sakta... Plocka upp dina planeter... Sätta dem på rätt plats i omloppsbanan...
Och jag kommer aldrig låta dig gå sönder igen.