en sol utan fläckar skiner från en olidligt blå himmel

ljuset är inte längre en frånvaro av mörker

utan ett ting utan behov av motvikt

förr kunde jag andas ut i skuggan

i mörkret mellan ljusglimtarna

där jag inte behövde låtsas vara glad

utan kunde låta sorgen tynga mina axlar

och låta tårarna göra världen suddig, oskarp

men syret har nu nästan tagit slut                     

jag vet inte längre hur länge sedan det var

som jag kunde sluta ögonen

och omfamnas av mörker

ett välsignat mörker fyllt med välsignad sorg

och livsviktigt syre

jag förbannar allt ljus

all frånvaro av riktigt mörkt mörker

för det mörka, det svarta har tagit ny skepnad

har påtvingats en ny kulör

en parasit av ljus, av obevekligt vitt ljus

stjäl mitt mörker

mitt syre

min ångest