Dessa tomma väggar stirrar blint tillbaka på mig.
Så tomma, men ändå väntar de bara på att sluka mig.
Kan det verkligen vara så?
Är allt förlorat?
Ett djupt andetag.
Det är det enda som hörs i den mörka, ensamma natten.
Ett djupt andetag. En suck. En tanke.
Blott en viskning, så svag.
Svagare än en nål som faller till golvet under annars absolut tystnad.

"Varför?"

En fråga utan svar.
Jag försöker plocka upp bitarna av mig själv.
Spillrorna av min själ.
Mitt brustna hopp slår sig fritt.
Är det här slutet?
Var det allt?
Finns det verkligen inget sätt att lösa det?
Tusentals outtalade frågor, utan svar.
Ingen ledtråd.
Inte ens en viskning i form av en lösning.

Ingenting.

Ett tomrum.

Något saknas.

Jag tänker tillbaka.
Du var så nära, men ändå så långt ifrån.
Regn som piskar ner utanför fönstret.
Smattrandes på takets svarta tegel.

"Jag kommer sakna dig."

Orden skär i mig när jag uttalar dem.
Så tyst att bara jag själv kan höra dem.
Motvilja. Jag vill inte.
Det känns så fel.
Men jag kan ju inte få dig att tro på mig.
Tillit. Allt handlar om tillit.
Så varför måste det då vara så svårt?
Jag söker i mitt hjärta, hoppas på att finna svar.
Jag hittar ingenting.

Du finns inte där.
Du har gått därifrån för längesen.
Och låst har du också gjort. Efter att du har rivit upp sår.
Skorpor som blivit till ärr.
Som sedan rivits upp till nya, fräscha sår.
Det svider. Det gör ont. Det känns hemskt.
Ett outtalat skri av smärta.
Sedan åter tystnad.

Absolut tystnad.