I natt mötte jag det, som jag hade
hoppats att jag aldrig skulle få se...
Att det aldrig skulle ske...

Jag vaknade av en sorts dov duns! En dörr, som slog igen?
Sen hörde jag att min man var i badrummet, smällar
i skåp och lådor, tydligen letade han efter något!

Jag gick till badrummet, öppnade dörren, såg min
man stå í en blodpöl och han var översköljd av blod,
i håret, i ansiktet och på bröstet. Ja hela överkroppen
var, som en enda rännil av blod.

På det vita kaklet var det rinnande röda fingeravtryck!

Jag gick fram till honom och började att torkande tvätta
bort och upp blodet för att se var sår fanns. Jag förstod
ju att han hade ramlat. Det var väl det, som hände då
när jag hörde dunsen...

Det glömde jag av, jag fick ju först torka upp och bort blod
från golvet med blixtens hastighet, där var det ju glashalt
och min man fick sätta sig på toastolen under tiden.

När jag hade tvättat honom skapligt ren och kommit förbi
örat och en bit upp på huvudet då såg jag såret
därifrån bubblade en jämn ström av blod ut. Då
ringde jag 112, och berättade vad, som hade hänt...

Från det att jag ringde tills ambulansen kom, tog
det väl högst 10 minuter... Ja kanske ännu
kortare tid...

Min man kördes till Lunds lasarett. När en halvtimma
gått ringde de därifrån och berättade att allt verkade OK,
men att han skulle röntgas...

Jag är så glad att jag väcktes av dunsen...

Så jag begrep att än är det någon, som är med oss där
vi går och var vi än står...

Det är ju bara att säga: Gode Gud tack!