Hon vinglar än en gång genom tomma korridorer
på skyhöga klackar
med smutsigt hår och rödvinsögon

Stannar vid sin dörr och famlar efter nyckeln
svajar lätt
med såriga händer och slitna smycken

Lägenheten ligger i mörker, och apatiskt lägger hon ifrån sig väskan
stiger in i ensamheten
sjunger ned på sängen
försvinner i en sky av svart siden och glömska
sänker sitt ansikte ned i kudden
och drar in doften av parfym, öl och rök
en påminnelse om nätternas ändlösa bravader
en silkesslöja mot minnen
och hon blundar så hårt hon kan

För tragediernas prinsessa försöker fylla alla hålen
hacken i själen, som fallit isär
med kemisk lycka springer hon genom livet
i ett kugghjul av destruktivitet
Makabra mönster på livstapeten,
självmedicinering då ingen annan ser och vill
en ensamhet som är oändlig
Och, kanske låter det dramatiskt
överdrivet miserabelt
men ingen skönhet finns
när hon ligger lutad över porslinsskålen
tömmer varje ben på liv i panik över energier

Och fart är hennes adelsmärke
ständigt på flykt ifrån allt som är stabilitet
hon, ett under av förlorad dignitet
vinglar genom ändlösa korridorer
rastlöshetens talesman
skriker till sig själv
(jag kan, jag kan, jag kan)