Förnekelsens dubbeleggade lindring
löper envist moturs i medvetandet.
Avlossar ljudlösa skrämskott
mot ett bepansrat förnuft.

Skapar formlösa emblem
en bedövningens doktrin
som gräver osynliga gropar
framför springande fötter.

Träter som en sinneslös andakt
frammanar en vanans apati.
Tills tankens tomhet spelar luffar schack
ensam vid frontens första led,

Granatsplitter som XOXOX träffar ruttet kött.
En våldtagen kvinna som OXOXO avlägsnar sitt kön.
En tanke och tro som XOXOX kräver underkastelse.
En mans handlingar som OXOXO försvaras av Guds vilja.
Ett sargat sinne som XOXOX blundar hårt.

Sneglar skeptiskt mot koncentrationslägrets
taggtrådsinlindade inhägnad.
Som en fet fluga på fönstrets förseglade glas
upprepar tanklösa flyktförsök.

Studsar mot rutan, försöker igen.
Modfälld.
Vingar som värker, sköra vingar som krampaktigt knyter
Kapitulation.

Gravitationens lagbundna överläggning
ger likgiltigt ingen benådning.

Slungas tillbaka mot glömskans lastbarhet.
Smärtans morfin.

Mitt skiljemärke.
Min livlina.
(2005-11-12)