Jag var nog tretton år den dagen, den dagen då allt förändrades.
Dagen jag föll längre än jag någonsin gjort förr,
rakt ner i det mörkaste mörker och de kom att ta mig många år
innan jag kunde ta mig upp därifrån.

I mörker är det bara den första stunden som är hemsk, det är bara
då man är rädd. Sen vänjer man sig och man börjar sky ljuset,
Man känner rädsla in för det ljusa och glada man bara kan skymta på sikt.

Mörkret blir ens trygghet, det är där man hör hemma, i början vill
man därifrån, sen blir mörkret allt man vet och allt annat är
bara hemskt och helt fel.

Jag kollar mig omkring, i blind panik,
letar efter något att hålla fast i,
något som kan hålla mig kvar i verkligheten.
Men jag finner inget, det är helt tomt nu,
och jag faller om igen, ner i mörkret.
och jag vet inte vart jag är på väg,
jag vet bara att jag ska bort, långt härifrån.

Samtidigt som jag faller ser jag hur avståndet mellan oss ökar,
Hur vi dras längre ifrån varandra, men jag försöker,
försöker kämpa mig tillbaks till dig,
dit där jag hör hemma.

Även om mörkret känns som mitt hem är det inte där jag hör hemma.
Jag hör hemma vid din sida där vi kan slåss mot världen tillsammans.
Vi behöver varandra för att klara oss igenom alltihopa.