Jag skulle vilja hylla dig
och kalla dig underbar
men hjärnan gjorde uppror
och pennan den gick av
Så det blev ingenting
av mina vackra ord
och alla mina sköna tankar
drunknade i varm jord
Så nu står jag naken
med hjärtats enkla sång
och den kommer över läpparna
mer av glädje än av tvång

Du trivs bäst på barrikaderna
och orden som ditt gevär
men när de sablar ner dig
väntar jag på dig här
För vi säger sanningen
om vi så tvingas falla ner
ska vi försätta predika
tills de vänder om och ler
Och om det nu är sant
att droppar urholkar sten
är du ett vackert regn
som försöker nöta ner Jorden

Du har så mycket storhet
inneboende i din kropp
att jag måste sluta snart
innan hjärnan säger stopp
Skulle jag beskriva dig
gör jag det helst utan ord
och det tjänar inte dig
lika lite som hjärtat utan blod
Och tomma meningar
blir alltid så fåfängliga
och alla stumma rader
blir bara tysta och fåniga

Så jag slutar här
och min hyllning är klar
för det enda jag ville säga
är att du är underbar...