Snart, Sjöberg, svinna skall din lärka,
så svår att observera.
Snart blir det tyst på den parnass,
som får vår längtan ljuvt att värka
och blodet att pulsera.

För ack, Ferlin, din ödmjukt gråa
fågel flyr i kvällen,
och lommen tvekar i sin vass.
Blott rävens skall hörs ljuda råa
på de öde ställen.

Och flöjtens ton dör bort i natten,
när ingen så vill sjunga.
Och vardagen blir hård och krass,
när blomsterfången glömmer skratten
och vindarna blir tunga.