hon väljer numer klädnad av jordesköljan
kjolens svallande umbra faller stilla
så stilla vecklöst
blusen knapplöst andas bränd terra di sienna
doft av röda markers fuktan
av gräsgåva har hon flätat midjeskärp
hon döljer skärpets grönskimmerskönhet
under svart mantel
ibland fångar vinden
mildlätt mantelflik
stjärnord skymta

hon har numer tagit för vana
kupa vänster hand om bröstkorgs flätning 
söker hålla bröstkammare
samman
sluten
andas gör henne illa
ibland sväller andningslängtan
i en stund skymta rubinröd fläktan
i de stunderna lyfter hon vemodigt
höger hand till hållan
tyst
tyst
vingar av röd 

så är hon i skogens värnad
släpper händer fria
forsar tindrande ned
tinderljusklanger stiger
är fjärilsskyar

klädnad grönskar i jordefärgers blomman
skärpet midjeskärpet löses upp
hon är
ett böljande
dansande
hav
av lycka skapad

lyfter händer
tar emot solregn
baddar varsamt ögonvingar
ur brunn
stiger
källans sångljus
vitt

vindfolken lyfter stjärnmantel
träd marker
allt
allt
andas
hon lever

hon ser vedträn
kapade fyrkanter
kringspridda
lägger kind till
hör inneboende suckar
med varsamhänder samlar hon vedträn
håller dem tätt intill bröst

hon samlar dem till eld
ber gnistregn till glödan
eld brinner i natten
eldfolken målar
himlars länder
vita

glöden slocknar
med varsamhand
ber hon jordtyngd undan
skiva framstiger
ådrad av åldrar
askvingar lyfta 
aska ligga pudrad på
marmorskiva
jordens guld
jordeguld

hon andas därpå
lyssnar
tar in
med silverstråle
ritar hon mönster
läser 
ser sigill låsas upp

gnistfolken nedstiga
sluter händer om skimranslov
ur jordtyngd stiga
jordelättnad
stiga diamantdroppshängen

hon ler ser träd skrudas

i nattens stilla
synes hon
vandra
ur drömficka
lyfter hon
tårar
skrudar
 träd

i trädfingrar
hänga

tystade tårar

i nattens stilla
höres tysthängens
lösta
klangfärger
skimra
hon ler
ser trädfolken kupa vingar om
vaggas
somnas
in
i

regnbågssalars tystsånger