Du krossade mina murar av glas,
och kastade mig sedan rakt i skärvorna.
Jag blödde, det gjorde ont.
Men tiden passerar och smärtan lättar.
Men ibland...
Ibland saknar man det.
Saker som du gjorde...
Inte som du beter dig nu.
Du har blivit på ett helt annat sätt.
Det är så....
Jag vet inte vad...
Bara så... Annorlunda.
Du beter dig ungefär som om jag skulle ha förvandlats till nåt jävla objekt.
Nån jävla prickskytts tavla.
Det blir helt enkelt för mycket, och jag är trött på det här nu.
Det jag saknar är att få känna den riktiga känslan av en inre värme.
Ingen brand, bara helt lagom varmt.
Ungefär som varm choklad en kall vinterkväll.
Mjuka blad mot huden.
Inte som nu; vassa knivseggar mot strupen.
Du sätter dit mig stup i kvarten.
Men du har gjort det för många gånger nu.
Jag har lärt mig hur du funkar.
Jag har sett hur du gör.
Så nästa gång kommer jag vara beredd.
Nästa gång är det jag som sätter dig i schack.
Men jag kommer inte skrika "SCHACK MATT!" och sumpa alla dina chanser.
Jag kommer inte sjunka lika lågt som du.
Men jag ska allt visa hur det känns.
Jag kommer ändå låta dig smaka på dina egna metoder.
Du ska inte lyckas riva mina nya, starka, murar av blank titan som jag håller på att bygga upp.
Jag ska inte låta dig vara orsaken till någon mer av alla dessa blodröda tårar.