Så har mina ord
åter talats
viskat sin väg
över barriärer
genom murar
brutit sig loss
ur hjärtats atrium

åter har de seglat
över nattliga hav
lyfts av ljumma vindar
och burits av vita duvor
de du tagit emot i
ensamma stunder
och låtit sova vid ditt
slumrande bröst

åter har de regnat
över stigarna som
leder till dig
åter har de funnit
sin väg genom
skogarna där träden
burit dem mellan sig
i tyst samförstånd

åter har de rotat sig
i jorden under dina
fötters varsamma steg
där de en gång vandrat
i rädsla för att höras
åter har de getts en röst
hörbar endast när månen
står som högst på himlen
i det vita sken som alltid
omfamnade allvaret