hundlokors vita snövida fjärilsregn stod brunbrända
avkronade avlövade
nakna
var gång de rördes vid
skallrade
skillrade
skallersånger
kirskålen av munkar förda
låg mattliv runt den

en gång ståtliga asken
satt där så ofta lutad till
täljandes pinnar till håret
alltmedan barnen lekte

asken ask
asken snidadvacker står i fönsternischen
nyckeln vandrar med havets botten
fågel fisk eller mitt emellan
vem snidade asken
vem vet
vem vet

asken den en gång ståtliga
nu är den en ytrot en markrot är dess vittne
roten är en ingång
för dem den vilken var inom en utgång
roten själv log in i mina renshänder
så du surrar
så du surra
blir du inte yr
se min stam se min krona
allt det du tror
är borta
ja nog surrar du så det i tårna burrar
men akta nu din näsa
för si humlefar är på vandring
han har putsat vingar länge och väl
det är visst dans i östan

backade bildspelet en anings bakåt
åter var nyvaknade nässlor
klöver vit och röd
timotej rölleka balsaminer och
hundloka i praktklädnad
tackade dem i stilla ljus
och började så lägga dem i hög
de förbipasserande om det nu kom någon
kanske fick sig ett lusteliger skratt
stod ju helt böjd
fötter var borta
huvud likaså
en bro var det visst
själv upplevde jag mig då och då befinna mig i en skog
och mitt i
mitt under denna skog
satt sniglar i ring
blev helt stilla i beundran av skalen
beundrade in och utgång

ja du ser sa roten med en kittling under roten