den varsamme
lyfter varsamt fram sina livssteg inför
mötande
lika varsam
är den varsamme med livet
den varsamme
viskar
var samme
i allt

vi såg hennes skönhet
trodde oss om att stiga ned
så var deras oändliga visdom
såg den hudlöses
smärta
sin egen smärta
så var deras visdom
oändliga visdom
i kärlek
för att vi skulle uppleva skönhet
skapande skönhet

istället var det så att hon steg in i oss
för att hon skulle uppleva vår glädje i steggivan

hon tar emot oss med öppna händer
så stor är hennes givarglädje

de vilka aldrig vandrat in med öppna ögon
vilka icke orkade förmådde
tyade gnugga sömngruset ur
ur ögons klara
vilka fortfar sluta ögonen
knipa samman ögonen
mötte de i ljus instigna
de vaggade dessa ljusbarn
lindade dem hårt
detta för att deras steg skulle fogas

de vilka aldrig vandrat in med öppna ögon
slöt ögonen i den stund de insåg skapelsens symfoni
de lade händerna för de fem synliga spetsarna
sju verkar opåverkade
tolv är deras
skönhets
spetsar
samman

de vilka fortfor sluta ögonen mötte de i ljus instigna med tankemotton
snäva måttstockar
lärde dem vad tänka är
pressade snäva mått runt hjärta
lade tunga snaror runt nacke
tunga tyngder
tungans tyngder
genom tunga snaror lärdes de buga
tilläts ej lyfta blicken

de lät barnen se tupparna fäkta gång på gång
gång på gång
lät dem se hur ”lojalitet” satsas på den starke
hur den svage hackades fjäderlös och blödande kastades på sophögen
det de ej såg var den svages styrka
så skapas skönhets klanger i natts andning
ja
vi föddes in i förbjudna lagar
förbjudandes
vårt inre

lärdes hur vi skall tänkavara
spännband
lades om

stormen visar dig att du ej kan hålla havet stilla i din knutna hand

bergsrosen
visar dig

du kan växa ur det kala

så

låt oss kupa våra händer
bjuda
för

du kan växa
ur det
kala

tag penslar
fingerpenslar

måla dig med jordens
alla hennes vackra färger

upplev
ditt

vackra

inom
allt

så väv din bruddräkts  din brudgums skönhet

nu vet du
varför spindelmor väver vackra

starka
drömmar

se spindelmors nät
väv

efter regn
regnen

i gryningen
med tårpärlor

i dörren
porten

insiktens pärlor
av är

hon  fångar speciella
glimtar, pärlor

hon fångar intresse
frigör intresse

intresse är ett uppvaknande

lyssna till suset då porten dörren glider upp

tyngderna lyftas av nacke
lyft din blick
be icke om gräns
nu är de stunder komna då hon
med klar stämma förtäljer
det går att förneka
leva i förnekelse

men livet öppnar
öppnar alltid det stängda

detta visar havet
detta visar stormarna
detta visar allt
liv

försök
försök hålla liv kvävt i handen

livet

livet öppnar alltid det stängda
den igenslammade dammens flödesljus

ditt hjärta är en vacker damm
du kan icke fylla ditt hjärta
då du ej tömmer det

i en stund av är syntes hon stå högt upp
en slingrande rökgirlang steg vitblå ur den timrade kojans skorsten
stenarna i murstocken var vandringsstenars berättarljus
hon hade bett dem följa henne
hon hade murat skorstenen med bara händer
en slingrande rökgirlang steg vitblå
ur den timrade kojans skorsten
bli allt det möjliga

hon hade funnits där så länge hon mindes
kojan var fönsterlös, var dörrlös var alltid välkomnande

vindarna var hennes sällskap genom tystnaden
vindarna kved numer
i hjälpsuckan

i en stund av är syntes hon stå högt upp
hennes vandring hade varit över hedars vindpinan
den pina där vindar vridits vinda av oskönjan
hennes kropp hade alltid varit värnande böjd över dessa marker

det är sant jag föll ned i fångstgrop
slutade aldrig söka ta mig upp
tog mig upp
kastades i
gång på gång
min hud blev blödande ömhet
höljande ömhet
och detta var ej mitt självklara val
det vet jag i efterklarhets skönjbara

jag skulle ha berättat dig detta
hur ordvingarna lägger sig i sanden
vackra mandalas
hur vindfolken sveper dem in
du måste bre ut dina vingar för att läsa dem
de är en slända vilken snurrar
snurrar spinner trådar

hon hade nu nått klippornas långsträckta kammar
hon sände ögonljusen över havsvida såg havet slå
slå mot klipporna

tvätterskorna står vid flodbädden
kjortlar är uppknytna
runt vader porlar bäckaströmman i flod
de vrider kläder
slår lärften mot stenar
sköljer ur gnuggar
sjunger renandesångers tacklov
i flätade korgar bär de tvätten
i flätade korgar på huvud

i det vida fältets famn vandrar tvätterskor
med korgar på huvudet 
tvätterskor är vajande vallmo
röda kronblad flyger in i vind 

hon ser havet slå mot klipporna vitskummande

den långa ytterklädnaden
de vida kjolarna ströks bakåt
följde hennes nu resta kropp

med varliga händer kammar de havets svallande hårlockar

hon sluter ögonen upplever
fullupplever vindarnas befriade vridna
njuter i full styrka livsljuden
sträcker armarna vida
lyfter lyftes jublande

ser bergen dricka molnen andas in molnen eller
var det molnen vilka drack andades in bergen
den ena till upplösande
den andre till stadga
hon gör en leendegir i lyckoljus 
ser fåglar lyfta
ser liv vandra ut ur inre
ser hur allt liv strålar strömmar ut
hennes stämma ljuder i glittransfröjd
med klar insikt
ser hon
är

åter seglar hon över mjuka sanddyner

vilar under tältets böljande duk på
mjuka sammetskuddar
hans vackra
djupa ögon
omsluter henne 
hav sänder doftande

sandvågor
ur dem stiger berg
formkroppar ur jordefärger
bruna svarta
hon ser regnen snön bergens markernas skiftningar
hon fylls av hjärtsprängande lyckoljus

står åter på klipporna andas hav
ur havet ser hon fiskar
valar delfiner klyva ytan
i vidbågar dyka

ser likheten ser sammanhanget
formkroppar ur jordefärger för att vi skall se inre
för att inre skall uppleva yttre
hjärta puls andning
du kan inte fylla dig
om ditt hjärta ej är tomt

hon vänder ansikte in i heden in i havet
vindsliten ställde hon sig
stilla i mitten
slöts samman