Det är så svårt att älska. För varje dag blir det allt svårare. Borde jag till exempel köpa blommor till henne, fastän jag egentligen bara vill att hon ska pussa på mig? Oj vad var detdär? Ett lite starkare hjärtslag. Hon ska ut med sina vänner. Vad tyst det blev i lägenheten. Det ropar i bröstet. aj. men jag då? var med mig! Bryr hon ens sig om mig? Älska, dela med sig av sig själv. så svårt. jag går av lite, lite hela tiden. varför räcker jag inte till? hela tiden är det så. Jag räcker inte till för att alla ska älska mig hela tiden. Men, varför vill jag ens det? jag vill ju ha friheten av att vara mig själv också, men samtdigt denna strävan efter att alla ska älska mig hela tiden. Det är ytterst märkligt. Hon ska älska mig hela tiden och hela tiden visa det. Men hon då? vad vill hon ha av mig? kan jag vara mig själv, och bara vilja bli älskad jämt? Finns det ens plats för någon mer än mig? Det är så svårt att älska. Så mycket saknad. Saknad nästan jämt om man tänker på det. Så jag tänker inte på det. Det är så jag klarar det. Genom att inte tänka. Laga mat, spela en sport, eller vara full är det enda som hjälper. Det är ohyggligt med ensamheten. Ändå är jag ensam hela tiden på något sätt. Utom när vi ligger riktigt riktigt nära varandra. Hon och jag. När jag känner riktigt riktigt djupt. När jag blir henne och hon blir mig och vi blir samma kropp. Sex, är det för att slippa känna mig ensam som jag vill ha sex? Åtrån är kanske bara en längtan efter att få glömma hur förtvivlat ensam jag egentligen är. Alla ska dö. Alla ska bort. Mamma ska dö. Pappa ska dö. Brorsan ska dö. Jag ska dö. Det är lättare att tänka att jag själv ska dö. Lättare att skriva det också. Livets regler är sådana att alla ska dö. Jag kan bara inte acceptera det. Det är kanske inget att ägna så mycket tid åt att analysera egentligen, men jag gör det ändå. hela tiden. Döden och ensamheten skrämmer mig fruktansvärt mycket. Kan hon rädda mig från den? Är det vad jag egentligen söker? Jag vet inte. Jag vet att jag borde släppa dödstankarna, men det är som att jag har fastnat. det finns liksom inget i livet att luta sig mot. allting försvinner, ingenting existerar på riktigt utan är bara olika samband. Tillfälliga samband av energier. Som lågor som fladdrar och förhäxar. Det är ohyggligt att tänka så . Så skrämmande. Allt ska bort. Allt försvinner så fort man lutar sig mot det. Det försvinner som dimma. Jag tror det är förgängligheten som skrämmer mig mest. Jag vill att det ska finnas konstanter i universum. Något att luta sig mot som är fast och bestämt, men ingen moral och inga naturvetenskapliga formler håller hela vägen. Alla sätt att beskriva världen och människorna är kompromisser, precis som alla samband, kompromisser fördelade på en normalfördelad sannolikhetskurva. Jag antar att jag borde uppskatta det. Den fria viljan. Att det liksom ska vara lite vitsen med att leva och vara människa, för tänk så trist det skulle vara om saker var konstanta. Nej jag vet inte. Kanske skulle världen vara enklare att förstå då. Mindre skrämmande.

Jag har en tanke om att jag skulle kunna förstå världen om jag bara fick lite perspektiv. Om jag fick åka ut i rymden. Eller utanför hela universum egentligen. För numer är ju även universum en del av mitt och alla andra människor med discoverychannel, -s liv. Det är en del av vårt medvetande och vår kultrella sfär. VI känner till teorier om hur det ser ut och har kanske en bild av hur vi tror det är. Alltså är hela universum befläckat av vårt medvetande, och för att få ett slags universalperspektiv på hela existensen krävs att jag reser utanför dess gräns. HUr ska något sådant gå till? Kan jag komma till insikt utan att förflytta mig?

Finns det egentligen något alternativ till att köpa föreställningen om världen som människorna, där ibland jag, har byggt upp den? Om jag väljer att släppa allt och skapa min egen världsbild, snacka om att jag blir ensam och osäker. Problemet är att jag inte känner mig säker på att det som berättas för mig av andra människor, samt det som jag själv upplever, är sant. Det finns antagligen ingen sanning, men när testade någon senast att ifrågasätta moralidéer, naturvetenskapliga "sanningar" och annat som bygger upp livet och existensens grundpelare? Där kommer förstås mänskliga behov in i bilden, och kanske andra saker också. Jag tänker på att man kanske av naturen blir trött och bara måste sova, man vill då kanske ha skydd och är nödgad att bygga något av det som finns tillgängligt och då blir det genast behändigt med ett verktyg osv. Man tvingas in i ett sätt att tänka som är rationellt för att tillfredsställa sin fundamentala överlevnadsinstinkt, men då har man i och för sig tagit för givet att överlevnad verkligen är viktigt. Att gå emot den strävan låter makabert, men varför är det så? Tänk att inte vilja leva. Fast det kan väl ändå inte vara en vettig syn på existensen att vilja förgöra den? Där kan man kanske övertyga sig själv att existens inte är synonymt med det som har med att leva att göra, men det blir förstås ett högst o-epiriskt antagande.

tillbaks till tanken att världen och allt i den som existerar är tillfälliga förekomster av energi och som sådana inget annat än momentant existerande. Jag tycker tanken är intressant. Den får mig att förstå mig själv bättre. Jag tror det är därför jag är rädd för att leva. På botten av detta tankedjup finns förmodligen ingenting. Jag känner bara soten på väggarna som smutsar ner mig mer och mer ju tröttare jag blir. Ju längre ner jag kommer. Jag hoppas egentligen att få känna livskraft där i brunnen. Jag vill känna livskraft där. Kanske bara för att jag inbillar mig att människor runtomkring mig vill att jag ska leva. Eller är det en instinkt, något jag inte kan påverka? Jag tror det räcker med några få ord, eller en beröring. -Jag älskar dig. Att någon säger det till mig. Låter mig få veta. Jag vill helst av allt låta kärleken vara störst av allting. Det är liksom räddningen. Hjälten som vänder om och räddar dagen. jag hoppas, och kanske finns det någonstans i mig, en tro att det är så. Att kärleken mellan människor är kraften som genomsyrar hela existensen, hela varandet, och får oss alla att orka existera lite till.