Att vandra ensam längs en mörk allé.

Gula och röda löv har lagt sig likt ett färgrikt täcke under fotsulorna.
En glödande eldmatta

Aspen bugar artigt, dystert.

De kala knotiga kvistarna med svarta spöklika armar,
väver ett valv över vägen.

Klibbiga kliv när stövlar pressar våta löv
och trafikbruset höres oskiljbart med den vispande vinden.

Vankande längs vägen njuter man i omedvetenhet.

Allting omkring murknar.
Vissnar, ruttnar, multnar.

Kvar lagras besvikelser, flyktiga löften som runnit ut i sanden, avdunstar.

Makar separerar
höst faller över dem, mörker drar isär dem.

Hånas de brustna hjärtan? Hånas de ensliga andar?

Då man njuter alléns ödsliga enahanda evighet.