och nu är hösten här med sin sprakande färg och jag har inget mer att säga till dig
du försökte så gott du kunde men jag svek dig precis som jag svikit alla andra
och så finns han
han den där killen som alltid funnits där och som jag haft så svårt att lita på men som ändå alltid ställt upp
och jag kommer ihåg den där tiden när allt var så förvirrande och jag kände mig så ensam trots att alla människor en annan människa behöver fanns där för mig
det var bara det att det var fel människor
det var inte meningen att det skulle bli han och jag
det var meningen att det skulle vara jag och du
men jag fick aldrig min chans, däremot gjorde jag ett val och valet blev han
ungefär som när man röstar och så får man vänta i ett visst antal år innan man kan rösta igen med skillnaden att jag bara kan rösta på en person och väljer jag en annan senare så går det inte och båda personer lär veta och då har jag förlorat den jag egentligen ville ha
jag är fast med dig
och jag tvivlar
jag tvivlar ännu på dina känslor för mig
det du sa till henne fick mig att misstro dig
och jag har ännu inte byggt upp den där tryggheten med dig
för varje gång jag gör det så händer något som får allt att rasera igen
varför är det alltid så?
varför bygger vi upp något fint och raserar det?
varför inte bara låta det vara?
varför ödsla tid på något som inte kommer att fungera i längden?
jag är så himla trött
jag är trött på dig
trött på henne
trött på honom
trött på mig själv
jag är så rädd att jag en dag kommer att ångra mig och hitta en bättre och då kommer allt att vara för sent och jag kommer inte bara kunna lämna hus, bil, barn och starta ett nytt liv, sånt existerar inte i min värld
och jag är så arg för att jag låtit det gå så här långt
det blir svårare och svårare för varje dag som går
tänk om det redan är för sent?