En hand sliter i mitt ben, jag har precis ramlat ner på marken, den kalla, fuktiga marken fylld av lera och lik. Han sliter upp mig i håret, och tar en kall, livlös hand runt min hals:
-Du är så dum, skabbiga äckel!
Jag får svårt att andas, jag försöker skrika; men det kommer bara ett kvävt väsande. Han drar mig efter marken i håret tills han slänger in mig på att iskallt golv gjort av sten, en kyrka. Han sliter i mig, binder fast mig i en pelare och tar fram en kniv. Denna knivs blad var böjt, lätt j-format, jag ser skrattet i hans ögon. Tillslut, efter att noga har noterat den sista delen av bladet, dess skimrande, så närmar han sig mig, med ett brett leende, så de gröna, korta, vassa tänder han har blottas. Groteskt. Han drar kniven längs mitt lår, tills han tillslut skalar av en köttslamsa från mitt inre lår, om-och om igen. Han njuter av att se min smärta, hur jag plågas av att han sitter och äter på mitt kött. När han väl tar upp den sista slamsan med sina avlånga fingrar med långa, vassa, smutsiga naglar skriker jag ett ljust och högt skitk: för jag vet att nu vill han ha mer.

Än en gång betraktar han bladet på kniven, och noterar in i den sista detalj, innan han lutar sig fram mot mig och låter bladet glida på mina bröst. Jag andas så långsamt för det inte ska göra lika ont.
Han rör kniven nedåt, mer innåt och skär en slamsa. En rejält stor slamsa. Smärtan är hemsk, men han fortsätter bara skratta, då får jag ännu ett tillfälle till att skrika - ett ljust, högt skrik hörs och ekar ut mot de kalla sten väggar inne i denna vackra, lite äldre kyrka som jag som barn döpts i, som jag tidigare samma vecka sett ett väldigt vackert bröllop i.
Han smaskar i sig bröst-slamsan snabbt, och vill ha mer. Så han betraktar kniven, noterar dess detaljer innan han låter den glida över min bara mage. Snabbt skär han av en slamsa som säkert är 20 centimeter lång och 30 centimeter bred.
Jag skriker väldigt högt, och inser att jag börjar bli hes. Tårarna rusar ner för kinderna och han är där hela tiden med sina vidriga naglar och skrapar bort dem, varför har jag ingen aning om.

Han kollar på sin kniv, torkar av den emot något vitt-blodet ifrån den är väldigt, väldigt rött och det syns bättre än klart. Han stoppar sedan ner kniven i en ask, ganska avlång, smal ask av ek. Han vänder sig mot mig och viskar i mitt öra, så jag känner fukten tränga in i huden:
-Håller du inte käften snart, har du ingen käft, ingen tunga kvar. Sedan går han.
Jag gråter en tyst, men ändå snyftande gråt. Jag kollar mig omkring om jag kan se om jag kan ta mig loss på något sätt: det verkar helt menlöst.
Han kommer tillbaka:
-Snyfta inte, hora! Du är inte ens värd besväret längre!
Han vänder sig bort från mig, och hämtar kniven, vänder sig tillbaka:
-Så, därför ska du dö, hora! , säger han och trycker kniven lätt mot min hals, men ändå så det skaver.
Han räknar ned från tio:
-Tio. Nio. Åtta. Sju. Sex. Fem. Fyra. Tre. Två. Ett.
Den vassa kniven sliter sig igenom min hud, igenom de kött som finns på halsen, och blodet börjar rinna ner, han trycker till ännu en gång fast hårdare. Redan efter några sekunder är jag död. Borta.

D. Eriksson.
(Detta var bara en av mina drömmar som jag skrivit om)