|
|
Läs gärna mitt förra inlägg, "Låt oss bli provocerade", innan du läser detta.
Låt oss bli provocerade 2
Låt oss nu göra följande tankeexperiment:
Enligt mitt föreslagna förslag i min tidigare text så låt vårt närområde vara där flyktingförläggningen är, alltså låt det vara Örgryte i Göteborg (eller det egna bostadsområdet om du inte bor i Örgryte)
Så delar vi upp oss i dem som välkomnar invandrarna (flyktingproblematiken) i sitt bostadområde och i dem som föredrar att lösa problemen som finns förknippade med flyktingar genom att placera flyktingarna i förorterna.
Sätt handen på hjärtat och rannsaka dig.
Låt nu Örgryte (eller det egna bostadsområdet) symbolisera Sverige och låt förorterna symbolisera alla länder utanför Europa.
Vem är du?
Övriga genrer
(Pastisch/Hommage)
av
leelee
Läst 418 gånger
och
applåderad av 9 personer
Publicerad 2010-09-27 08:24
|
|
|
AUDACITY
Ens fördomar om andra är lika sanna om en själv som de är om dem.
För de är just fördomar, förutfattade meningar, meningar ryckta ur sitt sammanhang, slutna ögon, en undandragen hand.
Feghet att möta verkligheten som den är.
För mig är det enklare jag har växt upp i mångkulturen,
för mig är den inget val de, är en självklarhet.
Mitt vi och dem är något annat än nationalitet.
Jag är mer intresserad av frågan på vilka grunder vill man stänga ute, för jag tror det har mer med ens egna problem än deras att göra.
Men bra fråga, det är viktigt att få definiera hur man tänker och känner.
2011-05-10
|
|
|
|
AUDACITY
Tittar förvirrat och trött på alla som springer efter kaniner och skriker att "Det är mitt land" men kaninerna var här före oss och talar inte vårt språk.
Alla har rätt att äta sig mätta och att ha någonstans att bo.
Än så länge är svält och hemlöshet ett fördelningsproblem inte ett resursproblem. Låt oss lösa det medan det fortfarande går.
Det måste finnas ett bättre sätt att bygga vår välfärd på än vapenexport och exploatering.
Människan är i grunden social, beroende och samarbetsvillig.
Människan har lyckats utöka sin empati och känsla av tillhörighet från en liten stam, till en hel nation eller religiösgrupp.
Vår empati och känsla av tillhörighet och empati är således expansiv och kan inkludera alla människor i hela världen, och kanske till slut allt liv på jorden.
I min värld finns inga gränser, de är fantasifoster som ritats upp av en klubb för inbördesbeundran på ett papper som vi har lärt oss buga och be till de gränserna. Jag förstår inte poängen och ser bara de skadade effekterna.
Det är var som finns under huden bortom kroppen som är intressant för mig.
2011-05-10
|
|
|
|
Larz Gustafsson
Min lösning är att släppa in så få som möjligt. Helst inga alls.
2010-09-27
|
|
|
|
erkki
Undrar om man inte ska tänka sig en gyllene medelväg. Jag gör tankeexperimentet att jag själv tvingats lämna Sverige. Att Sverige utsatts för samma sak som Baltikum när Stalin slog till. Att nära och kära försvunnit, lemlestats, knäckts och dödats, och man i förtvivlan bara försöker överleva och samla sig. Dvs flyr.
Om jag då skulle komma till ett välordnat land, utan att kunna landets koder och kultur, så skulle jag nog söka mig till andra svenskar, som kommit före mig. De kan nog förklara min nya situation bättre värdarna, som jag inte förstår mig på, men som ju verkar hyggliga eftersom de har tagit emot mig.
Lite försiktigt skulle jag nog sedan försöka komma in i deras värld genom att göra den nytta jag kan. Är bra på. Och en tid återvända till mina landsmän på kvällstid tills jag blivit varm i kläderna. Jag skulle avsky andra svenskar omkring mig som besudlar mitt rykte och försvårar allt för mig, genom kriminalitet.
Och titta längtansfullt på vackra hus och stadsdelar som jag kanske minns ifrån mina rötters land.
2010-09-27
|
|
|
|
walborg
Lösningar där man klumpar ihop grupper i bostadsområden utanför staden leder lätt till gettoisering. I Vancouver finns det sk röda kvarteret - en hel stadsdel med kineser som startat restauranger - allt välintegrerat. Men så har dom sina indiangetton ...
Den som invandrar måste absolut ges möjlighet att försörja sig och bli en skapande del i samhället för att en integrering skall kunna ske.
Jag lärde mig av invandrade kolleger i Tensta Rinkeby att se på invandrare som resursstarka personer som klarat att emigrera och fly till något bättre. Där finns en energi att ta vara på, och inte, som svenskarna hittills gjort, tycka synd om dem, se ner på dem, dalta och låta dem bli passiviserade och tappa sin självrespekt.
2010-09-27
|
|
|
|
ej medlem längre
Ett intressant tankeexperiment. Man anar att det kan finnas en skillnad mellan vad många säger... eller gör i praktiken.
En kollega till mig från Afganistan sade att han inte gillade ordet "invandrare" alls.. att det vore bättre att se människor som kommer hit som individer, eller som från ett visst land.. precis som vi länge gjort med européer. Vi säger att många norrmän köpt hus i Bohuslän.. att tyskar har sommartorp i Småland... osv.
2010-09-27
|
|
|
|
Susanne Ljung Adriansson
En samvetsfråga...
Själv bor jag ju på landsbygden, så jag möter egentligen aldrig problemet du beskriver i dina två texter. Men med tanke på mitt internationella intresse och engagemang, fr a för Afrika, så sällar jag mig till den första gruppen. Men, och det här måste man få säga utan att bli stämplad som främlingsfientlig, som inflyttad till ett nytt land, en ny kultur, så måste det naturligtvis till ett visst mått av anpassning till det samhälle man lever i. Det gäller alla och överallt. Har själv gjort sammaledes när jag vistats i andra kulturer.
2010-09-27
|
|
|
Nästa text
Föregående
leelee
|
