vad är det som gör att familjen sviker? är jag unik på något sätt i mitt blåögda tänkande att familjen alltid står bakom en i vått och torrt. genom och ur svårigheter.

jag har fått uppleva att behöva dra gränser för min bror och min mor, tidigare i livet. det var när jag själv mådde väldigt dåligt och jag sa ifrån tydligt och bestämt, var jag drog mina gränser. de som jag behövde för att växa och utvecklas. jag är alltid min mors dotter och alltid min brors lillasyster, men de gillade inte att jag blev vuxen, och hade egna åsikter, inte lät mig styras längre.


är detta ett skäl av någon, som är ens kött och blod, att svara upp med orespekt.
jag tar min pappa som exempel. han lämnade familjen när jag var fem år. jag och brorsan var väl där på helgerna, så där som vanligt är. när jag var sjutton år ungefär, så talade jag om för honom vad jag ville med mitt liv. jag fick ett sarkastiskt och ifrågasättande svar, men då sade jag ifrån, en gång, att det här är vad jag vill göra och det här är mina planer. sedan dess fick jag respekt när det gällde mina val i livet, även om allt inte alltid gick som planerat.

att få den 'vuxenrespekten', kan man kanske kalla den, är väl vad jag själv och många med mig ser som sund. alltså man tar sina egna beslut och blir stöttad hur det än går.



den här biten har fungerat/fungerar mycket dåligt med min mor. hon har ett sätt. jag ett annat. jag accepterar hennes sätt, hon tycker att jag är motsträvig..??
herregud jag är 46 år, kan hon inte se mig som vuxen. visst, saker har gått åt helvete de senaste åren på många plan, pga många orsaker, men det påverkar ju inte mitt sätt att se henne, så varför ska hon se på mig som misslyckad.

när man som jag nu öppet berättar, att jag har diverse existensiella problem. det är inget jag skryter med, men när man verkligen är utsatt, nedsatt sjuk och allt annat. då behöver man väl stöd? och var får man den ifrån, jo från familjen. det finns inga andra människor (utom de som hjälper en i vården) som kan finnas där.


vänner ska man inte belasta på ett sådant sätt. man kan berätta och prata, men inte vänta sig hjälp. det tär för mycket på vänskapen och den är man rädd om när man känt någon i mer än halva ens liv. dem vill man ha kvar, som vänner.


så nu lyfter jag fram frågan igen. är det vanligt att familjen sviker på detta sätt? och varför gör de så?
för mig är det obegripligt att svika någon i nöd, som ändå försöker ordna saker.


mvh
ledsen princessa