Jag håller mina fingrar i kors, kikar ut genom dom med mina skygga ögon.
Vill inte mötas av ljuset, värmen eller dig. Att stanna i mörkret är där jag hör hemma, ja i hörnet bor jag.
Jag får inte, jag ska inte!
Att kolla på dig är en synd, du är en skör ängel. Det borde jag veta, jag ska veta.
Jag har svikit dig, dragit ner dig i smutsen där du inte hör hemma.
Jag rörde din själ, jag lät dig känna, lät dig hoppas.
Jag drömde, men inte längre.
När du lämnade mig , fanns jag inte mer.
Du vinkade adjö kysste min hand och torkade mina tårar. Du sa åt mig att vara stark, att förbli den jag är. Men ändå är jag så ensam, hjälplös utan dig.
Jag vill krypa in under ditt skin, låta tiden flyga förbi och komma ut när världen längre inte känns så kall.

Du är vacker, oskuldsfull men ändå så mörk utan mig. Jag vet det, för jag ser det. Jag vet vem du är, jag känner dig.
Varför inte låta? Varför inte bara sluta?
Ge upp och krypa tillbaka till den trygga plats du en gång stod med mig.
Det var vi, och det kommer bli vi. En dag, ett år eller 2030.