Jag hade hunnit bli sjutton år och femtio veckor gammal. Vid den tidpunkten kändes det lämpligt att summera mitt liv som det såg ut i nuläget. Vad hade jag åstadkommit så här långt? Och vad hade jag misslyckats med? Fanns det något som jag var riktigt nöjd med, eller något som kändes riktigt misslyckat? Jag satte mig med en penna i handen för att skriva ned det som kändes viktigast. Tanken var att det skulle fungera som något sorts stöd inför det stundande vuxenlivet. Med ett tjockt streck delade jag pappret på mitten. Som rubrik på den ena halvan skrev jag ”Plus” och på den andra halvan ”Minus”.


Jag har aldrig varit särskilt bra på att framhäva mig själv, men efter en stor kraftansträngning fick jag i alla fall ner följande korta punkter på plussidan.

En tredjeplats i Skogsloppet (4 km för pojkar 12 år). Jag vann en elektrisk tandpolerare med någon sorts rosa tandpasta. Den var antagligen livsfarlig och jag fick heller aldrig använda den för morsan.

En given plats i skollaget i spökboll. (Det var visserligen jag och Micke som grundat laget, men ändå).

Att aldrig ha varit mobbad, trots att jag är en rätt konstig typ. (Det här handlar kanske mer om tur än skicklighet, men det är ändå något som jag är glad över.)

Jag har lätt för att smälta in och få nya kompisar.

Min klädsmak är inte heller helt fel.


Det var naturligtvis mycket lättare att få ner punkter på minussidan. Nästan för lätt. Jag fick anstränga mig för att inte bli för hård mot mig själv. Det första jag tänkte på var naturligtvis tjejer och sex. Det var inte så konstigt, eftersom det var vad som för det mesta dök upp i mitt huvud på den tiden. Jag hade inte haft sex med någon tjej än och inte varit ihop med någon vare sig i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet. Men det hade inte de flesta av mina kompisar heller. Var det bra eller dåligt för mig att hänga i ett sådant nördgäng? Jag var i alla fall inte mesigast av alla och några av mina kompisar hade till och med fått för sig att jag var ”bra på att ragga.” (Det stämde dock inte, utan grundade sig på att jag ofta snackade och skämtade med tjejen i kassan på McDonald's när vi gick dit.) Fast kanske skulle jag få lite mer flyt om jag hängde i ett något glassigare gäng. Men det gick nog inte att byta, bara sådär.

På minussidan fanns naturligtvis även familjen. Helst av allt, om jag hade fått välja, hade jag inte velat ha någon familj alls. Det var ju helt enkelt totalt poänglöst att ha en familj. Störiga småsyskon som tog ens saker, en pappa som man såg tre timmar i veckan, och en hysterisk morsa som endast var besatt av sitt solarium. Jag var medveten om att det hade varit annorlunda när jag var yngre, men antagligen hade jag varit för dum för att förstå då. Först vid fjorton års ålder hade jag kommit till den sanna insikten. Familjen var värdelös.

Vid den tredje punkten så tvekade jag först lite. Men sedan så skrev jag Christer med stora feta bokstäver. Christer var den enda av mina kompisar som jag egentligen inte riktigt orkade vara kompis med. Ifall det varit möjligt hade jag velat välja bort honom helt och hållet. Vi hade känt varandra sedan dagis, då han stal mina Transformers, och antagligen var det därför som vi fortfarande höll ihop, Av gammal vana. Fast det började kännas som en väldigt obekväm vana nu.

Det kändes skönt att få ner de stora punkterna på minussidan. De som störde mig allra mest. Sedan fanns det naturligtvis en del andra saker också, och de skrev jag ner med lite mindre stil. Som min vikt (67 kg. 10 kilo mer skulle nog vara snyggare), att jag inte var grym på gitarr och att jag inte varit i några häftiga länder än. När jag var liten fick mina kompisar resa överallt. Kina, Hawaii, you name it. Jag hade bara varit i Köpenhamn och i Rostock. Fast båten till Rostock var kul. Sedan dess hade jag gjort några resor med skolan och på egen hand. Till Tyskland igen och till England, fast jag längtade efter att komma längre bort.