Där skogen delas i tu, finns en bäck som sprudlar och porlar. Vattendraget är nästan klart men ändå döljs något lömskt strax under vattenytan. En stor vattenhåla som mest liknar en undervattensgrotta ligger där. Den är fylld av skelettrester och allehanda skatter som offren har haft med sig ned i det djupa klargröna vattnet.

Olle som tidigare hade tämjt både björnar och lodjur var ute på tur i skogen och tänkte inte så mycket på vart han gick. Han ville mest fylla korgen med bär för att glädja mor. Plötsligt stod lille Olle i en skogsglänta och solens strålar nådde marken. Marken vid Olles fötter var märkligt torr, för att vara på höstkanten, han såg sig omkring men inget ovanligt upptäcktes. Han strosade omkring för att finna mer bär att plocka och stoppa i korgen som snart var full.

När Olle plockat en näve full med bär reste han sig sakta upp med en känsla av att vara iakttagen. Han såg, han gned sig hårt i ögonen och tittade efter igen. En häst, han såg ett ståtligt praktexemplar till häst som bara stod där, och drack sig otörstig ur bäcken som porlade friskt. Olle hade svårt att tro på sina ögon och vad var det nu gubben Gran alltid sa – De fösta du blir blinn på gosse, de e ögonen, sanna mina ord.

Olle, som var ifrån en fattig, näst intill utblottad familj, hade verkligen svårt att tro på att det fortfarande fanns så vackra viltspringande djur i skogen. En sådan häst måtte ägas av någon tänkte han, så vände Olle på klacken och gick hem över. Det var en lång promenad i den djupa skogen men Olle var van vid skogens alla djur och dess läten. Jag räds inte så lätt, tänkte han morskt.
Bäckahästen blev lite försmådd över sin förlust ett mjällt barn hade varit fint men kampen var inte över ännu. Pojken hade han sett vid flera tillfällen nära bäcken, men inte så här nära bara.