Träden vajar fram och tillbaka, precis som ett barn i dens vagga.
Vågorna slår hårt mot klipporna, havet bryts i två delar över den svaga ytan.

Han reste på en lång väg med stora vilda ytor, genom skog, mark och vind.
Drog sig fram på såriga fötter, törstiga lungor och brustet hjärta.

Hon har inte tid att gå runt, runt. Tiden är knapp, hon har inte lust att gå tillbaka.
Gömmer sig hemma i ensamheten, medan han går där ute.
Så kallt.
Så ensamt.
Så uppenbart.
Sover som ett barn, utan armar runt henne,
Glömma, hon är inte säker att hon kan.

Jag vill inte att världen ska se mig, jag är inte säker på att den skulle förstå.