Jag går ensam i solen och tänker på dig.
På nätterna vaknar jag och famlar efter dig i mörkret. Det enda jag märker är mörkret. Du är försvunnen.

Om jag blundar kan jag se dina ögon.
Jag kan fortfarande höra din röst och dom sista orden du sa till mig innan du vände mig ryggen och gick.
Du lämnade mig kvar. Med regn i ögonen och sorg i hjärtat sjönk jag ner på marken.

Ångesten och sorgen finns fortfarande kvar.
Hade du stannat hos mig om jag blev som dom flesta andra, en i mängden?

//Johanna Dorina