skimrande vitblå himmelsslöja

hur kan du skriva vitblå

jag kan det ty jag ser det vita framträda i det blå

hur sker detta

det kan jag ej förklara
jag upplever
sols verkan

skimrande vitblå
höstdröm

danande inredröms
verklighet

gröna smaragdblad
bär hennes hår

gul djupgul mantel böljar helande
mercurius vandrar med stav

cinnober röd
andas mars

hennes skrud andas brunskimrande
sol smeker varje gulnat vissnat löv
skimrar koppar

vad förtäljer dig hösten

mina rötter äro höljda
av skimrande kärleks händer

låter mig ej förstelnas
jag rör mig med vinden

mina ögon beundrar skönhetens vävan
i min beundran helar jag såren

mina ögon visar mig
allts själ och därigenom min själ

är omfamnande hjärtvingar
förtäljer hjärtats väg

till det yttre ser du mig vissnad
i inre lever jag
jag glömmer ej det yttres fägring
i stillhet upplever jag vår skönhet

stegen leder mig ut ur boplatsens väggar
blad har bredit ut sina liv över marker,
gröna vida händer
icke till förfall så gnistrande vackra är deras hud
vid första anblicken är det lätt att andas slokande
slokande blad

så uppfylls jag av bladens
växternas skönhet
hur de är vida kåpor höljande, värnande
i ett uns av ögonblick huttrar jag,
lägger armarna om mig, runt mig,
visst är det vackert att den gesten
ofta är ett värn runt bröstet,
två korslagda armar
vi har givits möjlighet att värma oss själva
för mig är det en vacker innebördsgest
i min värld är detta
så är det

med ens upplever jag hösten
bladen
skeendet
rörelsen
rör vid det ofattbara
undrar varför händer vill gripa om
det är så vackert att fläta fingrar in i varandra
in i varandevärme
så vacker är upplevelsen av
vi bär tillsammans universum i vår handskål
så bär universum oss
vi är
greppa om
ofattbara
det är ett vackert ord, stannar i ordet
låter ordet omfamna mig
jag är i ordet
o fatt bara
ser den naknade själen
ser hur jag lägger armar runt min huttrande kropp
så är vi alla nakna
i nakenheten är vi vackra
det ofattbara är fattbart
skulle vilja säga
i min nakenhet fattar jag om verkligheten
nej, detta är inte att greppa om, det är mer jag värnar om mig själv
jag värnar om dig
jag värnar om den naknade själen
om är inte att ställa sig utanför
om är mera att vara med
medvarande
 i är

med ens upplever jag hösten
bladen
skeendet
rörelsen
rör vid det ofattbara
det ofattbara rör vid mitt inre
ser du
hur marker, hennes kropp värnas om
bladen höljer jordens hjärta
det vissnade är ej vissnat
vissnad
är vishet
är vetande
visshet
så är det i min värld

i min värld andas vitblå himmelsljus in i mina händer, mina fötter
bär mig ut
ett brinnande nypon hälsar mig
grenar är gnistrande valv
visst ser jag dina taggar
upplever hur du söker hålla mig stilla
men du vet vart mina steg vandrar
löv, blad lyfter ystra leende ansikten in i solen
vi skuttardansar i risslande virvelströmmar
flyger en stund
lägger oss stilla
andas ren klar luft
jag måste gå nu
nej, jag måste ej
det är min vilja att gå
stegen leder mig nedför den ringlande stigen
ler lite smått
i skogsbacken står slanorna jag ställt runt stenar
en indianby kanske det är
fåglar svingar sånger
det är höststeg
andas in doften av jord
jordkällaren
den infallna är där
kanske kan jag hela dina väggar en dag en natt en stund
en ström av ansikten passerar
pärlande skratt
suckar
möten
nalkas ängen
rådjuren betar stilla i gnistrande stjärnäng
jag väntar ser dem vandra in i skogen
de har en varjestundsstig
de sviker den ej
de upplever varandra
ber slånbärsbuskarna om löfte
de viker undan sina flätade grenar
och jag

står i vissnat fjolårsgräs
ängen vandrar genom mig
uppfyller mig med djupinnerlig tacksamhet
gräsvingar lyfter
befinner mig
i en öken
står i ökensand
ett utplanat landskap
är det en öken
ja, det är en öken
en sandskiva
sandskivan är inte fast
mera ett sänke
ett gungfly
sanden viker undan
vindar stegras
sanden börjar cirkla smygande
starkare
virvlar cirklar hejdlöst
sakta löses jag upp
ändå faller jag
det är ej att falla
detta är att följa med
jag vet att det är enda vägen
följa
virvlar
cirklar nedåt
i sandstormen är jag
jag förundras hur jag kan andas i all denna sand
så inser jag att jag är sand
sanden är matt inte gnistrande
matt utmattad
i ett uns av ögonblick stillnar allt
ett svart öga
ett svart hål
så är jag genom
kanske var detta en stor nål
en silverne nål där tråden lindades runt
så träddes tråden genom ögat
gavs tillträde
av mig
så
är jag genom
står i ängens blommande
fägring

skimrande vitblå himmelsslöja

hur kan du skriva vitblå

jag kan det ty jag ser det vita framträda i det blå

hur sker detta

det kan jag ej förklara
jag upplever