*

Min far är död, det är din också.
Min hög handen av sig med en yxa, din söp ihjäl sig, din syster hittade honom i toaletten, hans hjärta hade slutat att slå.
Min förblödde i ambulansen, på väg in till sjukhuset.

Det låter som ett skämt, tänk om det ändå var så. Damen på ica la en trasmatta över honom, när han låg där ute och förblödde. En trasmatta som annars bruka liggapå golvet i deras fikarum. Han dog i ambulansen kanske var det lika bra det.

Jag vet inte?

Vi två har något gemensamt, vårat förflutna, som länkar oss samman i en tyst förståelse över sånt man inte pratar om, sånt som många aldrig kan förstå.

Man kan se deras medlidande i blicken, hur synd dom tycker om en , fast inte är det nå synd om oss. Vi vet ju inget annat, för oss är det vardag.

Det är först när man växer upp, träffar andra familjer som har det på andra sätt som man börjar förstå, och tänka.

Man kan se hur dom skruvar obekvämt på sig utan att hitta några ord till svar. Men man behöver inte ord, man behöver bara bekräftelse på att man lever och att man finns.

En varm famn, någon som bara accepterar, utan att dömma.

Man behöver inte alltid förstå allting.

Uppväxt i en värld fylld av alkoholister, narkomaner och tablettmisbrukare.

Tänk, hur många fäder som är döda, som tog sina egna liv utan att tänka på sina egna barn.