Om vi fick en eftermiddag tillsammans,
bara du och jag i hela världen.
Då hade jag tagit din hand, blåst dig i håret
och lovat att visa dig min värld.

Först hade jag tagit dig till stadens högsta topp,
till vattentornet på andra sidan älven.
Där hade jag fångat vinden i min famn, visat den för dig
och sagt \"det här är jag, jag går dit vinden vänder,
dit ingen annan hittar, följer du med mig?\"

Sen hade jag hoppat ner från vår plats bland molnen,
bara för att se ifall du hoppade efter.
Och när du landat bredvid mig hade jag viskat i ditt öra
\"jag hade hoppat från min plats i himmelen, om det så
bara fanns en liten chans att få landa bredvid dig.\"

Och om regnet sen bestämt sig för att väta vår eftermiddag,
hade jag kupat mina händer, bett dig titta på den lilla
pöl av vatten som bildats där och berättat
\"som en liten droppe som faller från himmlen, som letar sig
genom skog och ängar, är jag. Lika trevande är mina steg
och lika obestämd min färd.\"

Sen hade jag tagit din hand igen, sprungit med dig tills vi
tappat andan, dit måsarna slutat skratta.
Där hade jag stannat upp och förklarat för dig,
\"Men till sist, min älskade, hittar den droppen alltid hit\"
och vi hade tittat ut över det hav som sträckte sig
mot evigheten \"och det här, det är min kärlek till dig.\"